lillmuppen

Kan knappt sitta still. Kroppen rycker och krampar. Själen är helt galen. Jag är trött, men känne rändå ingen ro. Har så mycket som måste göras, så mycket som jag borde och måste så jag finner ingen ro. Pappa ringer snart så då ska jag betala alla hans räkningar eftersom han inte kan fixa det själv ifrån Ukraina. Borde läsa boken, men den är i Pillis väska, borde lära mig låtarna men jag har tappat bort papprena, borde skriva min novell men har skrivit ner alla ord som finns. Känner mig tom och grinig och vill bara försvinna och aldrig mer tala, excistera eller allt annat som gör att man behöver anstränga sig.

Jag håller nästan på att lyckas. Jag får nästan, om jag har lite tur, fram en text som är helt okej och som är ganska lycklig. Och den har namn och den får kanske inte alla att börja gråta och den krossar inga isbitar mot gatan. Men jag kanske blir okej nöjd  i alla fall. Om jag lyckas skriva klart den har jag gjort något som jag ansåg omöjligt. Så det kanske i alla fall blir okej. Det går nästan.

Ibland så finner jag inte ord för hur fittiga människor är rent ut sagt. Jag förstår inte varför folk är så otroligt arroganta, självupptagna svin. Det fungerar inte längre. Ska jag behöva ställa kravet mig eller honom? Sak jag behöva slå ner den lilla snorvalpen som inte kan hångra fingarna i styr? Ska jag behöva skrika hycklaren i ansiktet? Ska jag hela tiden behöva kämpa emot strömmen bara för att jag inte orkar spela spel? Jag förtår inte hur någon klarar av att leva i denna värld. Jag lever utanför den och klarar knappt av att stå och titta på allt utan ångest.
  Det är mycket nu. Jag känner att det inte är något som är kul förutom rugbyn och Siri och båda de sakerna hinner jag knappt med längre. Tiden snurrar för fort.

Det känns lite som om någon har tagit en bit av min själ och gömt den. Som om jag saknar något väldigt viktigt. Det jag saknar är inte längre dina läppar mot mina, din hud mot min eller dina ögon som såg hela min själ. Nej det jag saknar nu är din syn på världen, dina tankar och din vänskap. Jag vill inte släppa taget om det för det finns ingen som får mig att tänka som du. Och när jag tänker så kommer fantastiska berättelser och texter fram. Så jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska göra. Vet ju att jag kanske inte borde lyssna på mig själv. Och vet att du har missbrukat mitt förtroende, men du är kanske värd en chans till... Eller i alla fall så är jag det. Jag vet ju att det i alla fall kommer ta slut och rinna ut i sanden när jag flyttar i höst. Så varför inte ha dig som vän den tiden som finns kvar? Varför inte njuta av dina tankar så länge de finns nära? vet inte.. Hur ska man kunna veta..

Den trötthet som förut hökk mig kvar på botten har börjat lämna mig. Enda sen den dagen då Niklas fick mig att inse att man ibland måste låta sig själv må skit så har jag struntat i allt och varit den jag är. Slutat spela spel och slutat låtsas. Och har på något vänster börjat ta mig vidare. Gjorde det som jag trodde var omöjligt. Jag börjar gå vidare. Jag börjar se hur mycket skit jag ha fått ta. Och det är det jag hatar med att sluta vara kär. När allt det rosa och fluffiga försvinner så blir allt sämre. Istället för att se personen som man förut älskade så ser man istället en varelse som sårat och skadat än till den graden att man inte längre vill ha den i sitt liv. Verkligheten är så otroligt sann och smärtsam.

har varit på träningsläger hela helgen.

Jag trodde min lycka var borta.
Jag trodde jag var oförmögen till att få sockerdricka i hela kroppen
och skratta tills magen krampade.
Jag trodde att jag inte längre hade förmågan att vara så lycklig att Arvid inte kan sluta skaka på huvudet och le åt mig och få Jonas att skrika att jag ska sitta still och sluta bråka.
Jag trodde jag hade blivit någon annan.
Jag trodde jag var trasig.
Jag la all skuld på livet
och på min egen fuckade verklighet.

Men felet var människorna i mitt liv.
När jag är runt vanliga mänskliga varelser så bubblar jag fortfarande.
Jag skrattar och ler och är jag.
Helt enkelt.
Jag är inte mer än dem jag umgås runt.
Men jag kan försöka att visa alla dem som kastar skit att jag är inte helt ute ur matchen.

Det är inte lätt.
Det är inte kul.
Jag väntar fortfarande på den underbara dagen då jag kan säga farväl och inte kommer tillbaka.
51 dagar.
Det är allt som är kvar.

Till och med jag har styrka nog att stå på svaga ben och visa att jag inte tänker ge mig.
Livet ska inte besegra mig den här gången.

Jag är mer än den folk vill få mig att vara.

Är för närvarande i Kiev med pappa och lilla syster yster. Staden är fruktansvärt mörk och trasig. Det är svårt att förklara men staden gör mig melankolisk med alla trasiga hus, folk som super på gatorna för att slippa vara hemma. Och jag känner att jag inte behöver bli mer melankolisk än vad jag redan är... Linnea älskar staden med all dess trasighet och alla människor som lever på ingenting och super överallt och röker jämt och lever som man lever här. Hon förskönar hela livsstilen och egentligen skulle det inte försvåna mig om hon skulle hamna här något eller några år. Hon passar in med sin stil och ja hela henne. Bullret och bruset och pulsen i staden gillar hon medan jag flyr den.
  Och visst, som papap säger. Dessa människor trivs och vi ska inte lägga våra västerlänska ideal och värdering på dem för de är lyckliga som de lever. Men om lycka är att hela tiden gå finklädd och hårdsminkad och fixad och trixad med och supa jämt och lägga alla pengar på den fina bilen och leva efter status och sträva mot att hamna högst i hierarkin. Då vill inte jag vara lycklig. Då är jag hellre olycklig med Siri i skogen och klädd i prickiga gummistövlar.

Tillit.
Det är svårt.
Svårare än det mesta.

Släppa taget och släppa in.

Jag kommer aldrig glömma.
Det är svårt att sluta älska.
Men efter regn kommer kanske solsken.
Det borde vara min tur nu.

Om inte så tänker jag skapa min tur.
Nästa gång ska jag våga gå fram.

Amanda, det lovar jag. Nästa gång ska jag vara modig och stolt och inte rädd och svag och sårad.

Ut ur mitt huvud.
Ut ur mitt hjärta.
Försvinn ifrån mitt liv.
Luften är tjock.
Stockholm är inte stort nog för oss båda.
Världen är kanske för liten den också.
Men bättre det en som det är nu.

Snälla låt min själ få läka. Låt mig ta mig upp så jag ser ljuset och kan känna vinden i håret. Ge mig tid att bli den jag en gång var. Fast inget kan någonsin bli som det var. Jag borde veta. Jag borde helt enkelt sluta hoppas. För om jag slutar hoppas kan jag kanske komma över dig. Jag vill inte ha det så här, att jag släpper allt för att du kanske ska se på mig som du en gång såg på mig. Jag måste gå vidare, jag måste bli mer än vad alla andra tjejer på hela jorden har varit. Jag är mer än massan, så varför beter jag mig som den? Fan du får mig att bli som alla andra.. Jag hatar att vara som alla andra. Jag är unik, eller jag var det. Kommer jag någonsin vara det igen? Eller frågan kanske ska vara. Var jag någonsin unik eller inbilalde jag mig det som jag gör med allt annat som känns verkligt?

Jag älskar tills allt tar slut och jag står ensam med tårarna bultandes bakom ögonlocken och ångesten krypande längs ryggraden. Men jag står ändå upp ler mot solen och ser på världen som rusar förbi mig. Väntar på bättre tider och överlever. Jag väntar på den dagen då jag är redo att leva igen. Vill känna vinden genom håret och få tillbaka några bitar som jag gett bort.

 Ensam är inte starkast men ensam överlever.

Jag vill bli så mycket mer än den jag är. Jag vill se så mycket mer än det jag sett. Men samtidigt är min högsta dröm att köpa en gård och aldrig mer behöva se storstan igen. Jag vill bort ifrån bruset och bullret. Jag vill inte vara kvar, jag känner mig instängd och trängd in i ett hörn. Vill stå på en äng och känna vinden i håret och se Siri jaga efter kråkor och gåsar, vet att det heter gäss men gåsar är gulligare, och bara vara. Orkar inte med staden längre. Där alla ska vara likadant, se likadana ut och fungera likadant. Jag är inte som alla andra, och jag får panik och blir så arg när folk säger det. Eller antyder det.  Eller när folk påstår sig veta hur jag känner, ingen vet hur jag känner och ingen förstår mig och inget vet vad jag ska göra. Inte ens jag vet det, så blir galet frustrerad när folk påstår sig veta det. Jag har två vänner som skulle kanske kunna säga det utan att jag skulle döda någon, men de personerna skulle aldrig säga det. För de vet tillräckligt mycket om mig för att låta mig vara. Fan vad jag är dampig..

Måste skaffa större händer så jag kan ta tag i mitt liv som Arvid så fint sa. Undrar om det skulle hjälpa?..