lillmuppen

Livet går vidare.

Känner bara att jag håller på att spricka. Är så galet grinig. Har varit på jobbet hela dagen och det var underbart. Var så skönt att bara koppla bort allting och bara var. Få kramar och mys av ungarna och få leka. Inte behöva ha dåligt samvete för något. Ingen som säger att jag hatar denna. Barnen gör som man ber dem utan bråk oftast. Inte så att de gör allt. Men det mesta. Bara ibland blir det bråk. Inte som hemma. Då allt är bråk. Inget eget initiativ.

Mitt huvud går i två bitar. Den ena biten är lycklig. Lyckligare än någonsin. Jag har ett hem, en familj. Inte stor, men den finns. Jag har allt jag behöver och vill ha. Framåt och uppåt är enda vägen. Det är underbart.

Känns som om en del av mig är trasig.

Det känns så underligt att man saknar vissa men inte andra.
Att vänskap betyder olika.
Det känns så konstigt att se hur vissa håller fast vid andra, men släpper några helt.
Hur görs det valet?
Hur bestämmer man vilka vänner som betyder..?

Det är så konstigt att jag saknar vissa.
Men andra tänker jag inte ens på.
Det är tragiskt.
Att ingen egentligen finns kvar.
Alla försvinner.
Tillslut.
Vissa, de bästa, stannar tills döden skiljer oss åt.
Men trots det så slutar det alltid med att man är ensam.

Det känns så fel.
Jag vill inte bli ensam.
Jag vill inte sluta existera.
Men det är något som alla gör.
Jag tror på Gud,
men inte på himlen.
Vill inte leva i en evighet.
Jag förstår inte.
Jag är för liten och stora frågor är så stora att krampen i magen är konstant.

Tycker att det är min tur att bli jagad.
Eller i alla fall uppringd.
Frågad om inte jag vill ta en promenad.
Det kanske är fel.
Jag borde kanske fortsätta jaga.
Men sen inser jag att nej.
Jag vill inte.
Du kanske behöver det.
Men vad jag behöver?
Vem ser till det om inte jag gör det?
Så jag stannade.
Och tänkte.
Och innan jag tänkt klart var jag bortglömd och bortkastad.
Sms saknad men aldrig på riktigt.
Det känns inte äkta.
För...
När man saknar någon på riktigt,
är det inte logiskt att ringa?

Eller det kanske är så konstigt att bara jag ringer den jag saknar...

Livet är konstigt.
Det är allt jag har att säga.
Man förlorr människor.
Men det härliga är att man vinner människor också.
Den här sommaren har jag vunnit fler än jag förlorat.
Jag är lyckligt lottad.
För trots att vissa av mina bra vänner flyttat,
och vissa andra har jag ingen kontakt med det.
Trots det så har jag massa vänner kvar.
Nya vänner som stöttar och busar och leker.
Nya vänner som skapar nya minnen och nya äventyr.

Vill inte leva i det förflutna.
Jag vill leva.

Är med den hysteriska släkten. Det är som det låter. Hysteriskt. Längtar hem något så fruktansvärt. Det låter mysigt att vara med farmor och farfar och äta kräftor men är hysteriskt och sliter själen i stycken. Vill hem och äta glass och ligga på min pojkväns bröst och borra in näsan i halsgropen och känna lukten av bara honom. Sitter med en söt kanin som jag fick av honom och saknar. Men vi syns om typ fem dagar. Kommer vara underbart. Nu är det tillbaka till verkligheten. Vara runt hysteriska människor som bråkar. Jösses..

Siri är sjuk. Hon ligger i en boll och sover. Och ibland skakar hon. Ibland reser hon sig upp och står och tittar rätt ut i luften med sorgsna ögon. Tittar på mig med en blick av smärta. Men jag förstår inte vad som är fel..
   Igår trodde jag att hon slutade andas. Hon låg och flämtade och helt plötsligt slutade hennes bröstkorg att röra på sig. Tårarna började spruta och jag skrek på henne. Hon tittade upp på mig och såg lite lagom förvirrad ut. Ledsen samtidigt irriterad på mig. Aldrig varit gladare för en blick..

Siri är mitt allt. Hon är den som alltid finns. Den som inte lovar massa saker och sedan inte uppfyller det. Hon är allt och så mycket mer. Visst hon låser mig och jag måste hela tiden ligga två steg före i planering. Men jag vill inte leva utan henne. Hon är min svartvita boll som sprider så mycket kärlek att ingen kan glömma henne.

Hon mår bättre idag. Men skräcken att det bästa i mitt liv. Att min familj skulle försvinna ger mig mer ångest än att Sebbe skulle göra slut med mig eller att kakan skulle flytta. Det säger en hel del.

Det känns som om allt ligger hos mig. Om alla vänskaper vilar på mig. Som om alla går vidare och det är upp till mig att hålla fast. Engagemanget ifrån alla sidor är noll. Det är jobbigt att försöka och oftast räcker det inte. Så varför äns försöka? Jag har en svag känsla av att jag är överflödig. Och en stark känsla av att ingen bryr sig. Alla är som vanligt så inställda på att jag klarar mig själv och att det är synd om de. Visst. Felet ligger i min fasad av styrka och lycka och all annan skit som ligger över det som egentligen är. Men ska inte riktiga vänner se igenom allt sånt? Se det man verkligen känner och inte det man låtsas? Det är sånt man säger, men det kanske är som allt annat. Att man bara säger så och egentligen så menar man det inte. Det är ju jobbigt att se det som ingen vill att man ska se. Fast jag vill att någon ska se det. Se hur liten och ensam jag känner mig. Mitt behov av att kalla något mitt. Min familj. Mitt hem. Min värld. Det känns som om allt jag har runt mig är på lån. Som om jag inte äns äger mig själv. Allt är bara plast och på låtasas. Bubblan kommer närsomhelst spricka och allt det äckliga och variga som egentligen är mitt liv kommer rinna ut och lägga sig som en kvav och vidrig filt och trycka ner mig tills jag inte längre orkar andas och bara somnar en sista gång. Döden är så nära mig. Den är i min tanke hela tiden. Den andas tungt i min nacke och vägrar lämna mig. Jag drömmer om den. Jag dagdrömmer om den. Den är runt mig. Ångesten om efter och före och att sluta exictera är sådant jag inte kan släppa. Ingen som vet, för ingen frågar. Och hur kan man berätta för någon att man är rädd för döden och så gärna skulle vilja vara lugn. Till vem ska man säga att det är svårt att tro? Att det känns som om jag har glömt hur man gjorde. Att jag har glömt Gud. Inte han som glömt mig utan jag som glömt honom. Det är ingen som frågar och jag har inte förstånd och mod att viska orden till någon. För vem fan skulle bry sig?

Men det som är svårast av allt. Det som nästan trycker ner mig på knä och som får mig att ibland bara sluta andas och stirra rätt fram. Familj. Och allt runt det. Familjemiddagar och trygghet och folk som älskar. Jag är så avundsjuk. Så hatisk mot alla. För känslan av att alla har en familj förutom jag är så övermannande att jag inte längre kan behärska mig. Hatet mot alla som tar sin familj för givet. Som rycker på axlarna och suckar över att de alltid ska hålla på att tjata och kväver än med frågor om hur dagen har varit och vilka man träffat och allt sånt. Hatet som brinner över alla som smäller i dörrar och skriker för att deras familjer samtalar med än och bara bryr sig. Jag skulle göra allt för att ha det. Ha någon som lagar mat. Som finns, frågar och tjatar och är irriterande. Som man kan lita på. SOm man prata med. Som man kan väcka när mardrömmarna är så starka och verkliga. Någon som man kan luta sig mot. Någon som man skrika på och hata men innerst inne fortfarande älska. Och tryggheten av att denna alltid kommer älska än tillbaka. Alltid finnas alltid vara nära.

Jag saknar det. Så fruktansvärt. Saknar min pappa så det gör ont men han är i Ukraina och lever sitt liv. Och alla runt mig försvinner och ljuger och är inte nära. Och visst jag puttar bort och hör inte av mig. Men det gör bara ont. För alla försvinner. Det bara är så. Och jag hatar alla. Det är så. För ingen uppskattar sin familj. Ingen uppskattar det som jag vill ha. Det enda jag vill ha.

Jag känner mig bortglömd.
Utbytt.
Inte bortkastad men undangömd.
Finns alltid nära.
Har alltid en varm famn att erbjuda.
När ska jag få en liten bit tillbaka.
Jag vet inte.
Vet inte vad jag vill.
Inte hur jag ska ta mig vidare.

Familj.
Det är vad jag önskar mig i födelsedagspresent.
En familj.
Jag vill ha en sån.
En som man kan lita på i alla väder.
Människor som alltid finns nära.
Som man aldrig behöver tveka på.

Jag avundas alla som har det.
Visst jag har min underbara pappa som jag trots att jag sällan säger det högt älskar mest av allt.
Men han bor så långt borta.
Ett telefonsamtal om dagen duger.
Det hjälper mot ensamheten.
Men det är inte samma sak.
Inte samma sak som att ha någon i närheten.
Som kan ge stöd och hjälp.
Avlastningen.
Enligt mig så är det allt.
Allt jag vill ha.
Trygghet.
Värme.
Ett hem.

Jag är inte taklös.
Jag har dock varit hemlös.
Men inte längre.
Har byggt mitt bo.
Väntar bara på min familj.

Jag antar att jag borde sova. Ska upp så grymt tidigt och jag behöver verkligen sova. Men lugnet infinner sig inte. Jag vill skrypa upp i någons famn och vaggas till ro och inbilla mig att jag är säker och trygg och att inget kan skada mig. Vuxenlivet är så nära. Det andas inte längre i min nacke utan är ett faktum. Födelsedagstårta på sängen har bytts ut mot bussen mot jobbet som början halv åtta. Okej att det är ett super chill jobb som går ut på att jag tittar på tv. Men ändå. Det känns inte längre som det brukade. Jag brukar föredra att det blir förändringar. Men inte i det här fallet. Jag önskar att allt kunde bli som det var och att jag för en liten stund skulle få vara liten igen. Men som en klok vän sa så betyder ansvar att man får göra vad man vill och leva sitt eget liv. Men ibland väger tyngden av allt man borde och måste så tungt att jag knappt kan andas.
Det hjälper dock att pojkvännen på några veckor, om inte dagar, har insett vad vuxenlivet innebär och har börjat bredde synsätte. Inte längre klagar, sprider ut sig, aldrig städar och spenderar pengar som om de växte på träd. Tar billigare alternativ om det finns och är liiite konumentsmart. Lite. En början som gör mitt liv som fattig arbetssökande lättare och bördan är inte lika tung om någon tar tag i ett litet hörn och bär lite. Just nu är det bara lite men har en känsla av att det blir bättre tillslut.

Om vi håller så länge det vill säga. Det verkar som om allt som är bra har ett slut. Men det kanske bara är min pessimistiska syn på livet. När jag tänker efter så har allt ett slut. Bara det att man är tacksam när det dåliga slutar. Så ett slut är okej. Men kanske det kan vara när vi är gamla och slutar andas. Typ.. Eller något. Fan jag vet inte. Livet är livet. Leker som det vill och bryr sig inte. Gör vad det vill.. Så jag försöker leva i nuet och inse att han älskar mig. Sarah är klok ibland hon. Bra på att tänka åt andra. Tänk om hon kunde göra det åt sig själv.

Sådant man kan reflektera över en natt som denna. Det hjälpte mot all förmodan att skriva. Nu tittar jag i kors och måste stirra på tangentbordet för att inte skriva fel.

God natt

Jag har tröttnat på ord. De har förlorat stora delar av sin mening. Av sin tyngd. Runt mig släpper alla människor ut ord som skulle ha tyngd, men som förlorar all mening när inget stämmer. Saker som föralltid och förlåt och jag ska göra mitt bästa förtvinar och försvinner. All betydelse försvinner och blir noll när de hela tiden smutsas ned av folks äckliga munnar. Så jag kanske ska säga att jag är trött på folk... Men det är väl alla. Känns som att alla hela tiden är trötta. Trötta på stressen, på bullret, på killen, på tjejen, på vännen, på vädret, på livet. På allt. Så vi kastar ut oss ord som skulle betyda. Som skulle läka alla våra sår och hela vår själ. Som skulle gå genom huden och murarna på folk. Som skulle förändra till det bättre. Skulle lindra och läka alla sår. Eller kanske inte alla men i alla fall några.
  Men det blir inte så. I slutändan står vi här med tusentals ord som helt saknar mening. För att alla har förstört meningen med dessa ord. Allt blir bara tomt. Lika tomt och meningslöst som våra liv är. Tomma och ekar av en ensamhet som vårt samhälle skapar. Murar och begär av att dessa murar ska rivas av denna någon som har allt. Han eller hon som kommer in i vårat liv som en riddare och bär oss och allt kommer vara perfekt. 

-Tänk om det där var den perfekta pussen. Tänk om det skulle vara den bästa någonsin.. Och du bara går iväg!
-Jag har redan fått den perfekta pussen.
-Vilken då?!
-Den första.

Synd bara att något så fint sades enbart för att han skulle äga mig för att jag hackade på honom för att han inte stannade när han bar på min 14 kilo tunga ( eller enligt honom "lätta" det fick han äta upp hela vägen btw) hundmatsäck.  

När jag frågade vad han älskade hos mig så svarade han att jag var den första som sett på honom som mer än vän. Orden bränner fortfarande som eld i minnet. Det var svårt att förstå. Jag vet fortfarande om jag helt har förstått vad han menade. Jag vet inte om det lät bättre i hans huvud än i mitt. Om han menade väl men det som kom ut var att han älskar mig för att jag älskar honom. För att jag vill ha honom. För att jag är kär i honom.

Jag känner just nu.
I den här sekunden.
Att du kan dra åt helvete.
Vänksap går åt två håll.
Inte ett.
Och uppenbarligen har du valt vem fan du älskar.
Och det är inte mig.
Handling säger allt.
Ord ljuger.

Så jag överväger det egentligen inte svåra beslutet om jag någonsin ska prata med dig igen.
Min empati har tagit slut.
Du var som alla andra.
Du gick iväg och tittar inte tillbaka.

Jag lever i två verkligheter.
I den verkliga
och i filmerna som spelas i mitt huvud.
I min fantasi.
Filmerna i huvudet verkar så verkliga.
Jag har svårt att se vad som är sant.
Små korta frekvenser.
Som scener ur en film jag sett för länge sen.
Bilder av hur han är över henne.
Nära henne.
I henne.

Bortklippta scener i en film med barnförbud.
Scener där han smeker hennes svarta hår.
Ser på henne.
På det sättet som han ser på mig.

Klipp som aldrig slutar flimra.
Filmen som inte har ett slut.
Vill bara få ett slut på det..
Stänga av och kasta bandet.
Bränna upp det och se på hur askan blåser iväg i hård storm.

Vet att min film inte är verklighet.
Men ibland.
Ibland så har förnuftet gått på promenad och det enda som är sant är filmen.

Du vågar inte se mig i ögonen.
Du vågar inte säga sanningen.
Funderar på om det är dags att säga hej då.
Om du inte vill ha mig i ditt liv,
varför ska jag då försöka vara kvar?
För många brustna löften gör ont.
De skär som rakblad genom huden och in i märgen.
Du sa att du alltid skulle stanna.
Du lovade.
Du.
Mitt kött och blod.
Mitt allt.
Du är så långt borta att du har blivit allt det som jag hatar.
Du lämnar mig precis som alla andra.
Och du vågar inte säga farväl.

Jag är så rädd att bli lämnad. Så rädd att han som alla andra ska vakna upp ur drömmen och se verkligheten. Se att jag inte är så underbar som han ser mig. Men samtigt är livet för kort för att gå runt och vara rädd konstant. Jag åker på äventyr imrgon med idiot ett och två och siri. Haha, fast först ska jag träffa den magiska Kakan och passa på att vara underbar med henne en stund. Sen ska vi vara ifrån varandra en vecka och nästa gång vi ses bli i bilden på väg till Halmstad. Det kommer vara galet underbart :)

Skriver ingenting längre, för ord känns överflödiga. Jag kan inte skriva om vackra saker när jag är lycklig och just nu är jag lycklig hela tiden. Inte äns när natten är som mörkast är jag ledsen. Det finns alltid en varm famn och starka armar som håller ihop alla bitar och får mig att minnas vem jag är. För evigt tacksam och njuter av varje ögonblick. Nej nu ska jag sova ska upp tidigt imorgon.

Hur mycket orkar man ge utan att få tillbaka?
Hur länge orkar man se någon falla utan att man kan göra något åt saken? Man kan bara hjälpa om man får tillåtelse. Varför ger du oss inte tillåtelse?
Du trycker bort oss.
Flyttar oss.
Vi har krav.
Vi har förväntningar.
Men det är snart slut med det.
Hon orkar inte mer.
Hjärtat är slut.
Det är svårt att älska när man hela tiden blir bortknuffad och utbytt.
Jag vänat fortfarande.
Men uppenbarligen är jag inte den du vill ge dig själv till.
Uppenbarligen så är det inte mig du litar på.
Det är okej.
Kom bara inte och säg att jag inte har försökt.
Kan inte ge mer än min själ.
Har inget mer att erbjuda än allt jag äger och har.

Du är min familj.
Du var mitt allt.
Du stannade kvar,
men nu är du så långt borta.
Säger du hej då eller tar du bara en paus?

Saknar Plupp.
Saknar känslan av metall mot mina alldeles för mjuka fingrar.