En skitdag
Känner bara att jag håller på att spricka. Är så galet grinig. Har varit på jobbet hela dagen och det var underbart. Var så skönt att bara koppla bort allting och bara var. Få kramar och mys av ungarna och få leka. Inte behöva ha dåligt samvete för något. Ingen som säger att jag hatar denna. Barnen gör som man ber dem utan bråk oftast. Inte så att de gör allt. Men det mesta. Bara ibland blir det bråk. Inte som hemma. Då allt är bråk. Inget eget initiativ.
Livet är ganska bra. Har ett jobb. En hundvakt. Bra vänner och med dem ska jag fira jul och nyår i Thailand! Super.
Det är inte de inre rösterna som skriker sönder allt liv.
Mitt huvud går i två bitar. Den ena biten är lycklig. Lyckligare än någonsin. Jag har ett hem, en familj. Inte stor, men den finns. Jag har allt jag behöver och vill ha. Framåt och uppåt är enda vägen. Det är underbart.
Men på något vis ska mänskligheten stiga in och försöka trampa på alla bitar. När mina inre röster är tysta, när demonerna för första gången på länge har försvunnit ska andra kliva in i dess ställe. Och visst, som min underbara pojkvän och lilla Thai säger så ska jag inte lyssna. Men det är svårt. Det gör ont när andra säger att man förstör för den man älskar mest. Att man håller denne tillbaka.
Det stämmer inte. Jag vet det. Vi vet det. Och egentligen betyder de andra ingenting. Egentligen. För jag släppte in dem. Så nu hör jag deras röster. Ser deras blickar och försöker än en gång bli någon jag inte är för att kanske släppa allt. All ångest och allt jag vill vara.
Försöker stänga av. Lyssna på mig själv och veta att inget håller någon tillbaka. Vi ska till England. Vi ska till Sydafrika och en dag ska han stå på en arena som håller 60 000 och alla ska skrika hans namn. Finns inga tvivel. Dit ska vi. Jag ska ha min Siri, musiken och naturen. Planen var att bli lycklig. Nu är planen även att se världen. Det är inga drömmar egentligen. Det är verklighet. Dit ska vi. Frågan är snarare hur lång vägen är.
tystnad.. Tagning.. schhh!
Känns som om en del av mig är trasig.
Eller den var trasig. Jag är hel nu.
Eller halv.
Det är så mycket ord i mig som fastnar och inte kan komma ut.
De vill inte komma ut.
Men varför ska man sätta ord på ens största rädsla.
Varför ska man sätta ord på all ångest och all panik och allt som är fel.
Mindre rätt.
Mindre värdig.
Vet inte.
Vet egentligen ingenting.
Så..
Godnatt
