lillmuppen

Var med Siri hos veterinären idag. Hon har en knöl i munnen, det är en tumör.
Den opereras bort på fredag, då får jag veta om den är godartad eller inte.

Jag orkar inte mer nu. Gränsen är nådd. Om jag får mer skit kastat över mig då faller jag. Och jag kommer inte kunna ställa mig upp igen. Jag dansar på kanten. Jag ser inte ljuset, mörkret hänger över mig.

Om Siri inte finns, då har jag ingen mening med att leva. Hon finns för min skull, så är det. Hon är min, för att jag vill det. Hon har inget emot det, tror hon är glad att vara min. Men hon finns för min skull. Kan inte förklara bättre.
Vill inte
Orkar inte