lillmuppen

Ibland så chockas jag av livet.
Av all visdom,
all kunskap,
som finns att hämta.

Alla intryck,
alla personer,
allt man kan lära sig av andra.

Det finns en sak som jag fick veta igår.
Svaret på den fråga som jag faktiskt sökt svar på.
Och jag fick det igår.

Nu kommer jag bli lite djup, förlåt om ni inte hänger med men^^

I alla fall, frågan var om det verkligen är värt att riva murarna runt mitt hjärta och låta någon älska mig, att älska någon. Det gör så vidrigt ont nämligen. Och jag har inte sett att det är värt det.
   Men så igår så insåg jag någonting. Jag insåg vad min största skräck är. Och det är att bli som några av mina vänner. Att ha så mycket försvarmekanismer, så många murar för att skydda sitt hjärta att ingen känner dem, att ingen älskar dem för den de är. För ingen vet det. Och tanken på att det kanske skulle kunna bli så mitt liv såg ut, att jag sitter i ett hörn och ser alla älska, bli älskade runt mig. Sitta fast ensam, det ger mig mer ångest än att öppna mig.

Så jag måste säga så här, bättre att älska och låta sig bli älskad tio gånger, och få hjärtat krossat lika månger än att sitta med ett helt hjärta ensam. Och jag vet att det inte är lätt. Jag har tur, jag är extremt tillitsfull till personligheten. Jag har egentligen inga problem alls att lita på folk. Vet att andra har det jätte svårt. Men man kanske kan försöka. Ingen är perfekt. Och detta är inget som kommr på en natt. Det är något man måste jobba på^^ Men sen när man kan det, så har man blivit så sjukt mycket starkare som person. Så enligt mig är det värt allt slit :)