lillmuppen

Jag vet knappt vem jag är längre.
Eller jo det vet jag. Men ändå inte.
På sista tiden har jag vuxit,
förändrats,
så mycket att jag inte längre vet hur jag själv funkar.
Och visst, ibland är det jobbigt.
Men mest så är det ganska bra.

Jag kan prata känslor,
jag kan hantera att andra mår dåligt, typ.
Men ja, ibland saknar jag den gamla Madde.
Hon som gick och lade sig när känslor blev för jobbiga.
Som sprang när problemen hopade sig,
och som var naiv.

Vill vara naiv igen. Strunta i smärtan, och bara falla. Och jag faller. Hopplöst. Jag faller som en sten. Kanske kommer du en dag visa för hela världen att du fångar mig. Men det är okej om bara jag vet det just nu.

Ja, den nya Madden är trevlig, kan nog komma att bli väldigt fäst vid henne^^ hehe