Mån 2009-12-07

Känns som om jag brister.
Känns som om min själ splittras i massa bitar.
Det enda jag vill är att vara hel.
Så jag ber,
ber om vägledning.
Om att bli hel.
En bit.

Och det hjälper.
I 30 sekunder.
Sen kommer ångesten smygandes.
Viskar med likgiltig röst i mitt huvud.
Drar sina kalla fingrar längs med min ryggrad.

Borrar sig in med klor genom huden.
River upp allt,
skär genom märg och ben.
Rösterna skriker allt vad de kan i huvudet.

Jag vet inte hur länge jag orkar.
Vill ha tillbaka lugnet.
Vill bli den jag en gång var,
saknar henne.

Men hon verkar förevigt förlorad.

Snälla stanna.
Stanna hos mig,
förevigt.
Endast hos dig är jag lycklig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0