lillmuppen

Det gör ont. Inte lika ont som jag trodde, men på samma gång ondare.
Jag känner mig ensam, men ändå inte. J
ag har landat.
 Jag har växt.
Jag märker det själv, jag känner det.

Den lilla Madde skulle aldrig ta ett jobbigt beslut som i LÄNGDEN gynner henne.
Hon skulle struntat i det, för i nuet var det beslutet jobbigare. Men den jag är idag. Den Madde tog det beslutet. Och det gjorde ont. Och hon känner sig ensam.

Men någonstans vet jag att jag förtjänar mer.
Jag gör det.

Men ändå, det enda jag vill höra är hans röst.
Jag vill att han ska komma upp till Stockholm och visa hur mycket han saknar mig och vill ha mig. Hur mycket han egentligen älskar mig. Be om ursäkt för hur dum han har varit och säga att jag är den enda. Jag skulle ta tillbaka honom direkt, för jag är svag, tom, hjälplös utan honom.
Men jag vet, han kommer inte göra det. Han kommer antagligen göra tvärtom. Såra mig ännu mer, för helt ärligt. det är hans grej, han är verkligen inte smidig. Han är bara inte det.
Så jag väntar på något som aldrig kommer.
Saknar något som är väldigt försvunnet.