lillmuppen

Den trötthet som förut hökk mig kvar på botten har börjat lämna mig. Enda sen den dagen då Niklas fick mig att inse att man ibland måste låta sig själv må skit så har jag struntat i allt och varit den jag är. Slutat spela spel och slutat låtsas. Och har på något vänster börjat ta mig vidare. Gjorde det som jag trodde var omöjligt. Jag börjar gå vidare. Jag börjar se hur mycket skit jag ha fått ta. Och det är det jag hatar med att sluta vara kär. När allt det rosa och fluffiga försvinner så blir allt sämre. Istället för att se personen som man förut älskade så ser man istället en varelse som sårat och skadat än till den graden att man inte längre vill ha den i sitt liv. Verkligheten är så otroligt sann och smärtsam.