lillmuppen

Det känns lite som om någon har tagit en bit av min själ och gömt den. Som om jag saknar något väldigt viktigt. Det jag saknar är inte längre dina läppar mot mina, din hud mot min eller dina ögon som såg hela min själ. Nej det jag saknar nu är din syn på världen, dina tankar och din vänskap. Jag vill inte släppa taget om det för det finns ingen som får mig att tänka som du. Och när jag tänker så kommer fantastiska berättelser och texter fram. Så jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska göra. Vet ju att jag kanske inte borde lyssna på mig själv. Och vet att du har missbrukat mitt förtroende, men du är kanske värd en chans till... Eller i alla fall så är jag det. Jag vet ju att det i alla fall kommer ta slut och rinna ut i sanden när jag flyttar i höst. Så varför inte ha dig som vän den tiden som finns kvar? Varför inte njuta av dina tankar så länge de finns nära? vet inte.. Hur ska man kunna veta..