lillmuppen

Ut ur mitt huvud.
Ut ur mitt hjärta.
Försvinn ifrån mitt liv.
Luften är tjock.
Stockholm är inte stort nog för oss båda.
Världen är kanske för liten den också.
Men bättre det en som det är nu.

Snälla låt min själ få läka. Låt mig ta mig upp så jag ser ljuset och kan känna vinden i håret. Ge mig tid att bli den jag en gång var. Fast inget kan någonsin bli som det var. Jag borde veta. Jag borde helt enkelt sluta hoppas. För om jag slutar hoppas kan jag kanske komma över dig. Jag vill inte ha det så här, att jag släpper allt för att du kanske ska se på mig som du en gång såg på mig. Jag måste gå vidare, jag måste bli mer än vad alla andra tjejer på hela jorden har varit. Jag är mer än massan, så varför beter jag mig som den? Fan du får mig att bli som alla andra.. Jag hatar att vara som alla andra. Jag är unik, eller jag var det. Kommer jag någonsin vara det igen? Eller frågan kanske ska vara. Var jag någonsin unik eller inbilalde jag mig det som jag gör med allt annat som känns verkligt?

Jag älskar tills allt tar slut och jag står ensam med tårarna bultandes bakom ögonlocken och ångesten krypande längs ryggraden. Men jag står ändå upp ler mot solen och ser på världen som rusar förbi mig. Väntar på bättre tider och överlever. Jag väntar på den dagen då jag är redo att leva igen. Vill känna vinden genom håret och få tillbaka några bitar som jag gett bort.

 Ensam är inte starkast men ensam överlever.