lillmuppen

Jag trodde min lycka var borta.
Jag trodde jag var oförmögen till att få sockerdricka i hela kroppen
och skratta tills magen krampade.
Jag trodde att jag inte längre hade förmågan att vara så lycklig att Arvid inte kan sluta skaka på huvudet och le åt mig och få Jonas att skrika att jag ska sitta still och sluta bråka.
Jag trodde jag hade blivit någon annan.
Jag trodde jag var trasig.
Jag la all skuld på livet
och på min egen fuckade verklighet.

Men felet var människorna i mitt liv.
När jag är runt vanliga mänskliga varelser så bubblar jag fortfarande.
Jag skrattar och ler och är jag.
Helt enkelt.
Jag är inte mer än dem jag umgås runt.
Men jag kan försöka att visa alla dem som kastar skit att jag är inte helt ute ur matchen.

Det är inte lätt.
Det är inte kul.
Jag väntar fortfarande på den underbara dagen då jag kan säga farväl och inte kommer tillbaka.
51 dagar.
Det är allt som är kvar.

Till och med jag har styrka nog att stå på svaga ben och visa att jag inte tänker ge mig.
Livet ska inte besegra mig den här gången.

Jag är mer än den folk vill få mig att vara.