Det är så konstigt..

Det känns så underligt att man saknar vissa men inte andra.
Att vänskap betyder olika.
Det känns så konstigt att se hur vissa håller fast vid andra, men släpper några helt.
Hur görs det valet?
Hur bestämmer man vilka vänner som betyder..?

Det är så konstigt att jag saknar vissa.
Men andra tänker jag inte ens på.
Det är tragiskt.
Att ingen egentligen finns kvar.
Alla försvinner.
Tillslut.
Vissa, de bästa, stannar tills döden skiljer oss åt.
Men trots det så slutar det alltid med att man är ensam.

Det känns så fel.
Jag vill inte bli ensam.
Jag vill inte sluta existera.
Men det är något som alla gör.
Jag tror på Gud,
men inte på himlen.
Vill inte leva i en evighet.
Jag förstår inte.
Jag är för liten och stora frågor är så stora att krampen i magen är konstant.

Tycker att det är min tur att bli jagad.
Eller i alla fall uppringd.
Frågad om inte jag vill ta en promenad.
Det kanske är fel.
Jag borde kanske fortsätta jaga.
Men sen inser jag att nej.
Jag vill inte.
Du kanske behöver det.
Men vad jag behöver?
Vem ser till det om inte jag gör det?
Så jag stannade.
Och tänkte.
Och innan jag tänkt klart var jag bortglömd och bortkastad.
Sms saknad men aldrig på riktigt.
Det känns inte äkta.
För...
När man saknar någon på riktigt,
är det inte logiskt att ringa?

Eller det kanske är så konstigt att bara jag ringer den jag saknar...

Livet är konstigt.
Det är allt jag har att säga.
Man förlorr människor.
Men det härliga är att man vinner människor också.
Den här sommaren har jag vunnit fler än jag förlorat.
Jag är lyckligt lottad.
För trots att vissa av mina bra vänner flyttat,
och vissa andra har jag ingen kontakt med det.
Trots det så har jag massa vänner kvar.
Nya vänner som stöttar och busar och leker.
Nya vänner som skapar nya minnen och nya äventyr.

Vill inte leva i det förflutna.
Jag vill leva.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0