lillmuppen

Jag känner mig så jävla värdelös.
Som en dålig kopia till mitt vanliga jag.
Kan inte lita på varför han är med mig.
Jag menar.
Mig?!
Någon har tänkt fel.
Det har blivit ett fel.
Han!
Jag?!!
Nej nej nej.
Han är värd mer.
Han är värd något bättre än en dålig kopia av någon som förut lyste som solen.
Just nu lyser jag bara som min kökslampa.
Hur coolt är det på en skala från ett till tio?

Kan inte med ord beskriva känslan.
Känslan av att inte ha några murar och blotta allt och inte bli skadad.
Inte bli utnyttjad och inte bli sårad.
Visst, han är osmidig och klumpig.
Men han lär sig.
Och han älskar på samma nivå som mig.
Han är lika sexgalen.
Älskar glass.
Och minns.
Minns första kyssen som den perfekta.

Hjärtat svämmar över.
Känslorna kväver och trycker ner.
Jag tappar mig själv.
Glömmer bort vad jag var.
Vem jag var.
Men jag känner ingen sorg.
Jag saknar inte den jag var.
För nu.
Idag.
Känner jag mig helare trots all min trasighet.
Känner mig hel trots att jag faller i bitar av min egen värdelöshet.
Måste på något sätt hitta mitt egna värde och sluta tänka.

Borde väl gå på en pisskvart det är ju inte alls svårt....