lillmuppen

Jag hatar den personen som jag har blivit. Jag hatar att jag inte längre är lycklig. Hela min värld är instängd av svarta moln och jag hittar inte ut. Mitt väsen och mitt humör styrs av om andra människor kan hjälpa mig att andas eller inte. För just nu orkar jag inte göra något själv. 
 Jag hatar att jag har förlorat mina ord. Jag får inte längre fram ord, de fastnar i halsen. Alla känslor, allt jag känner fastnar på vägen ut. Skulle bara vilja ställa mig och skrika till alla som sårar mig och vara ärlig. Vara ärlig mot dem, vara ärlig mot mig själv. Men jag vågar inte. Jag står kvar och trycker in allt inom mig. Försöker få ut det på svart och vitt men det är som om något inom mig har dött. Som om den delen som hade det kreativa inom sig har somnat och inte vill bli väckt.
   Jag hatar att jag känner mig ensam och övergiven. Jag hatar att jag än en gång fick bevisat för mig att man inte kan lita på någon. Att alla människor är falska och lovar saker de inte kan hålla. Vill bara att alla ska låta mig vara och typ få klara mig själv. Fast det värsta är att jag just nu inte klarar mig själv. Jag är för svag för att ens kunna stå på egna ben. Frågan är då om jag egentligen är värd att stå alls. Tycker inte det, men är för svag för att säga till folk att låta mig gå. Jag är inte värd det. Och jag menar det inte som att alla ska säga til mig att jag visst är värd det. För jag tycker inte det. Jag ser inte mitt eget värde. Jag hatar det.
  Hatar att jag är så trasig och trasslig som jag är. Vill bara hitta hem. Hitta någon som vill vara med mig för en tid. En längre tid. Hitta en själ som vill möta min själ. Hitta rätt helt enkelt. Jag vet att det finns någon för alla, men jag vill hitta min. Nu. Snälla, varför måste jag vandra ensam... Och jag vet innerst inne att jag inte är ensam. Jag har underbara vänner som bär mig när jag är nere. Som står ut och ser på Horton tio gånger, som är närvarande i nuet och ger mig bitar av deras själar. Och jag vet innerst inne att det är det som jag ska fokusera på. Inte på de personerna som vägrar se mig, som lämnar min själ tom och som utnyttjar mig för att jag är en gudinna i sängen. Jag vet. Jag är inte dum, egentligen. Jag orkar bara inte tänka. För att när jag tänker så blir allt fel. Jag inbillar mig att människor förstår mig, ser mig. Älskar mig.
  Jag inser bara att jag aldrig kommer hitta styrkan att gå vidare. Jag är fast. Hopplöst förälskad och kommer aldrig kunna gå vidare. Min själ är för beroende av honom. Helt uppbunden. Och jag vet inte hur man slår sig fri. Om det äns går att ta sig fri. Jag vet inte. Min värld är inte längre svart vit den är bara grå. Ibland kommer små färgdroppar på besök, i form av fina texter, ljuva melodier och kramar. Men oftast är bara världen grå. Ett brustet hjärta gör ont. Och jag är verkligen ensam.
 
Det är det som gör mest ont. Trodde jag var unik. Men det visade sig att jag bara var en i mängden. En i mängden av flickor du manipulerat och lurat. Och jag hoppades och bad att du skulle vara unik. Men du är bara en utav många som sårar och ger löften som du sedan inte håller. Du höll nästan på att krossa mig. Men jag ska på något vis ta mig vidare. Vet inte hur, men du ska inte få vinna den här striden. Någon dag kommer du vakna och inse vad du förlorade. Inse att jag är värd att strida för. Men då kommer jag redan vara långt borta.

Älskar dig, men förhoppningsvis gör jag inte det förevigt.

Idag fyller Pillis 19 :) Lilla sötisen blir stor<3

25/2-10 klockan 10.09 föddes Elvria, Lindas dotter.

På tisdag ska jag tatuera mig.

Igår började jag mitt nya liv. Ensam men kommer bli glad ändå. Ska ringa min kurator nu.

PUSS

ps saknar amanda. inte coolt<3

Som alla redan visste är jag en tönt. Jag är verkligen jätte töntig. Jag menar, har bara bott ensam i typ 3 timmar. Men saknar redan min rumskompis.. Att ha någon att äta middag med, prata med. Någon som lyssnar men förstår när man vill vara ifred. En som finns utan att kväva. Tur att Siri kommer hem ikväll, annars hade jag dött av ensamhet.

Inte okej..

Nu ska jag äta middag. Själv.. Inte coolt, men så är det. På tisdag ska jag tatuera mig. Och på måndag ska jag ringa min kurator. Nu ska jag ta tag i mitt liv och gå vidare. Sanningen är inte vacker men det är i alla fall sann.

Har drömt om RENT två dagar i rad. Sjuka drömmar som är galna. Men ja, så är väl livet. Jag är just nu på väg att ta mig till skolan. Varför, jo för att jag är mes och drömmer om kramar. Ja, det är allt jag kan säga. Arvid var jätte söt igår och var dj till mig när jag ville sova och lyssna på bra musik. Arvids sovmusik äger. Ja, hela Arvid äger. Fan vad fel det där lät. Inte okej.. Haha. Nej men som sagt. Madde ska ta sig till skolan. enbart för att alla andra är trötta och för att jag saknar vissa underbara varelser. Inte många, men tillräckligt många och tillräckligt mycket för att jag ska släpa mig till skolan. Bajs bajs bajs på allt som suger. Det här kommer att bli en galen dag<3

Jag är förändrad. Jag är inte den jag en gång var. Jag är bittrare, mer stängd, mer avskärmad ifrån världen. Jag har inte längre lust att älska med hela min själ, jag litar inte längre på folk. Jag är mer hatisk. Men ändå så har jg människor runt mig som är med mig. Som vill vara med mig. Som tvingar mig att vara lite mer mänsklig. Och jag vet att mina gamla vänner inte tror att jag är lycklig. Att de tror att jag lever ett liv som är dåligt för mig. Att jag litar på fel personer så att säga. Att de personer jag har runt mig kommer en dag att såra mig. De är inga personer man kan lita på. Men jag tror inte det. Och visst, de kanske inte känner mig. Men just nu kan jag uppriktigt sagt säga att det gör ingen. Inte ens jag. Så varför då inte omge sig med människor som låter en vara den man vill vara. Och inte den man än gång var.

Madde älskar Jonas<3

Och Horton och glass med chokladsås<3

Och livet. Faktiskt. Innerst inne.

Amanda jag fiskar dig<3                                                                               Penis. Simons Penis. Just det.

Det är så komplicerat.
Ingenting är enkelt längre.
Jag minns en tid då saker och ting var svatvita.
Då alla var ponniesar och åt regnbågar och bajsade fjärilar.

Det var en vacker värld.
Jag vill dit.
Nu.

Orkar inte vara jag längre.
Vill bli vacker.
Oemotståndlig och breath taking.

Bli älskad för den jag är och aldrig lämnad igen.

Varför är inte världen perfekt?

Du räddar mitt liv.
Du ger mig kraften att orka,
utan dig vore jag inte kvar i denna skithåla.
Jag orkar ingenting utan dig.
Orkar knappt andas nu när du är nära.
Hur ska jag någonsin kunna klara mig utan dig nära?
Du är mitt syre, mitt vatten och min sol.
Du är mitt allt.

Tröttheten ligger som en filt över mig.
Jag har kämpat nog,
kraften har tagit slut.
Jag orkar inte se framåt.
Vill inte mer.
Allt som betyder något är familjen.
Siri.
Så varför ska jag fortsätta som jag gör.
Varför inte bara försvinna och börja ett nytt liv någonstans..

Jag älskar dig syster. Över allt annat. Glöm aldrig det<3<3

Orden klumpar ihop sig.
Gömmer sig i mitt inre.
Vill inte komma ut,
vill inte bli sedda som de verkligen är.

Verkligheten gömmer sig bakom meter höga betongmurar.
Snälla släpp ut mig,
jag vill se igen.
jag vill känna.

Andas i samma takt,
leva drömmen.

Tre sekunder som varar i en evighet.
Stanna tiden och njuta.

Måste kasta mig ut igen
Räddare än någonsin,
trasigare än vad jag någonsin har varit.
Men jag vet att om jag inte lever i nuet,
om jag inte är den jag egentligen är.
Då blir jag aldrig hel.

Det gör ont att bli hel,
annars skulle väl ingen vara trasig..

Vet att alla är skadade. vet att jag varken är mer eller mindre mänsklig än någon annan. Men jag måste få säga att jag just nu skrämmer mig själv. Jag är trasigare än vad jag någonsin skulle kunnat ana. Jag är så trasig att jag undrar om jag någonsin kommer bli hel igen. Om jag någonsin kommer orka pussla alla bitarna rätt. Tror inte det. Är chockad över hur fel min syn på saker och ting är. Kan inte ens lita på mig själv längre.

Vem litar man på då?

Bilder flimrar framför ögonen. Bilder från det förflutna, bilder jag förträngt. Bilder ifrån nakna kroppar, heta smekningar och vassa naglar. Tunga andhämtningar och dämpade skrik. Flimrar framför ögonen, jag kan inte få dem att försvinna. Viskande ord ekar i huvudet som ett hån. Jag har fastnat i det förflutna och kan inte gå vidare. Skulle bara vilja gå ut med tjejorna och dansa bort all ångest, men inte ens det får jag. Finns ingenstans att andas, samma jävla ångest överallt. Jag klarar inte av det mer. Försvinn ur mitt liv och kom aldrig tillbaka.. Jag vill inte vill inte vill inte..

Står med strupen blottad och ber om nåd. Snälla låt mig gå.. Jag orkar inte lämna något igen det är för jobbigt. Jag har alltid vetat att för mig är det lättare att hålla fast och hoppas än se sanningen i vitögat och lämna dig. Du är för bra för att vara sann. Du är inte sann, du är en stor fet jävla lögn. Verkligheten stirrar mig i ögonen och jag tappar andan. Du är inget jag förlorat. Du var aldrig min. Allt var ett spel, en kamp om att dölja sin egen ensamhet. Fan, jag orkar inte. Vill bara vara någons. Snälla för fan älska mig och håll om mig. Säg att allt kommer bli bra. Lämnad för många gånger, kan inte mer orkar inte mer..

Pulsen sjunker, livet, orken rinner ifrån mig. Vill vända mig och springa tills jag inte längre finns. Vill inte längre känna det gör för ont. Orkar inte be, orkar inte se, orkar inte blunda. Alla är långt borta, för jag trycker bort dem. Ingen nära, för då kan ingen krossa mig igen. Jag måste resa mig upp, men hinner inte hitta styrkan. Ingen får bära mig, knappt någon får stödja mig. Jag kan själv, annars får det vara. Hittar jag inte styrkan klarar jag inte av mitt liv och då är jag inte värd det. Känner Guds närvaro men orkar inte med honom just nu. Hans krav, hans tester. Orkar inte, vill bara överleva. Så att jag någon dag kanske får chansen att leva..

Hela livet är ångest. Snart tar det slut, hur ska man hitta kraften att njuta. Längtar efter starka armar som håller om mig och får mig att känna mig hel igen. Tiden går, tiden läker alla sår. Men ibland önskar jag att mitt liv var som en film. Att man helt plötsligt hoppar framåt till det som är bra och jag äntligen har mitt lyckliga slut.

The end

Sarah kommer hem om typ 14 timmar. Det är början på slutet. Det går lite för fort nu. Kroppen och själen hänger inte med. Jag hinner inte komma ifatt mig själv. Jag vet att jag skulle behöva stanna upp och känna efter lite. Ta reda på åt vilket håll jag ska gå men jag hinner inte.. Jag måste fortsätta i samma vansinnestempo framåt. Fortsätta pressa. Själen splittras, faller i bitar. Verkligheten ändras. Jag försvinner, men är ändå kvar. Jag inser saker, inser att ord bara kan vara just ord. Det är svårt, men som sagt. Nu kommer slutet. Det är bara att hänga kvar de sista sekunderna. En evighet..

Tröttheten ligger som en tung filt. Men det är inte den sortens trötthet som man kan sova bort, jag är inte trött. Egentligen kanske jag inte ska säga att jag är trött. För det är jag ju inte. Men jag är slut. Jag har ingen ork. Jag har ingen lust. Vill skrika, flippa ur helt. Få en reaktion ifrån världen. Vill bli sedd, bli tittad på. Min själ ligger på bordet. I dina händer. Hur kan du bara vända ryggen mot och lämna mig ensam? Jag ger allt. Jag försöker. Men det hjälper inte. Vill göra så att du blir hel, men kan inte hjälpa om jag inte är hel själv. Men hur blir jag hel utan dig? Utan dig så dör jag. Jag orkar inte andas. Jag vill inte mer. Klarar mig med brustet hjärta, men utan dig dör min själ. Varifrån ska jag hitta orken att gå vidare. Att lämna dig, det bästa som någonsin hänt mig. Hur fan går man vidare? Jag kan inte. Jag vill inte. Smärtan är för konstant. Jag får panik. Vilken jävla väg jag än tar går livet åt helvete. Blir handelsförlamad och kan iställer inte röra mig. Står stilla och stirrar.
  Hela min värld påminner om dig. Min säng, min soffa, mitt kök, min musik, mitt jävla skit liv. Finns inget som inte du är en del av. Du är överallt. Kanske för att du finns i mitt huvud konstanst. Mitt liv är skit. Konstant. Varför? Jo för att du finns i mitt huvud.

Jag tappar fortfarande andan när du kommer i närheten. Jag blir fortfarande knäsvag. Jag kan fortfarande känna din hand mot min kind. Dina armar runt min midja. Dina naglar i min rygg. Ditt skratt klingar i mina öron som ett hån mot mina känslor. Dina varma ögon är det enda jag vill se igen. Men vet att det bara var på låtsas. Vet att det var för stunden. Men för mig var det för evigt.

Hur går man vidare..

Kärlek suger. Det bara är så. Kärleken är kall, hård, ogenomtränglig och konstant. Den sprider som en löpeld. Drar med sig smärta och hat. Skapar kaos. Men den är nödvändig. Den är..
  Det är det man måste acceptera. Kärleken är hård för att det är den som kan få oss fullkomliga. Utan den kan vi aldrig bli. Vi kan aldrig bli hela om vi inte först går sönder. Och vi kan inte bli fullkomliga om inte vi låter någon annan plocka upp bitarna åt oss och göra oss hela. Det är en väg man helt enkelt inte kan gå ensam. Man måste lära sig balansen att man ska låta någon hjälpa än men inte bära. Att man kan älska, men aldrig äga. En männsika är alltid sin egen, eller Guds barn. Man kan bara ha turen att någon gång få låna en människas själ. En annan människas själ. Och som med allt som man lånar så måste man vara försiktig. För om man en gång krossar en människa, om man en gång krossar en annan människas tillit. Då har man skadat någon för resten av livet. Och man får bära den bördan själv.

Kärleken suger. Men den är också underbar, fantastisk och tålmodig. Den är äkta, så länge man låter den vara det. Att älska med hela sin själ, hela sitt väsen. Det är det som Siri dagligen försöker lära mig. Så i hennes ära ska jag försöka varje dag att göra just det. Från och med nu och fram till den dagen jag dör ska jag försöka mitt bästa att leva nu och älska med hela min själ. Jag kommer misslyckas. Jag kommer bli arg, sårad och hata allt och alla. Men det kanske kommer något bra av det tillslut.