lillmuppen

Jag hatar den personen som jag har blivit. Jag hatar att jag inte längre är lycklig. Hela min värld är instängd av svarta moln och jag hittar inte ut. Mitt väsen och mitt humör styrs av om andra människor kan hjälpa mig att andas eller inte. För just nu orkar jag inte göra något själv. 
 Jag hatar att jag har förlorat mina ord. Jag får inte längre fram ord, de fastnar i halsen. Alla känslor, allt jag känner fastnar på vägen ut. Skulle bara vilja ställa mig och skrika till alla som sårar mig och vara ärlig. Vara ärlig mot dem, vara ärlig mot mig själv. Men jag vågar inte. Jag står kvar och trycker in allt inom mig. Försöker få ut det på svart och vitt men det är som om något inom mig har dött. Som om den delen som hade det kreativa inom sig har somnat och inte vill bli väckt.
   Jag hatar att jag känner mig ensam och övergiven. Jag hatar att jag än en gång fick bevisat för mig att man inte kan lita på någon. Att alla människor är falska och lovar saker de inte kan hålla. Vill bara att alla ska låta mig vara och typ få klara mig själv. Fast det värsta är att jag just nu inte klarar mig själv. Jag är för svag för att ens kunna stå på egna ben. Frågan är då om jag egentligen är värd att stå alls. Tycker inte det, men är för svag för att säga till folk att låta mig gå. Jag är inte värd det. Och jag menar det inte som att alla ska säga til mig att jag visst är värd det. För jag tycker inte det. Jag ser inte mitt eget värde. Jag hatar det.
  Hatar att jag är så trasig och trasslig som jag är. Vill bara hitta hem. Hitta någon som vill vara med mig för en tid. En längre tid. Hitta en själ som vill möta min själ. Hitta rätt helt enkelt. Jag vet att det finns någon för alla, men jag vill hitta min. Nu. Snälla, varför måste jag vandra ensam... Och jag vet innerst inne att jag inte är ensam. Jag har underbara vänner som bär mig när jag är nere. Som står ut och ser på Horton tio gånger, som är närvarande i nuet och ger mig bitar av deras själar. Och jag vet innerst inne att det är det som jag ska fokusera på. Inte på de personerna som vägrar se mig, som lämnar min själ tom och som utnyttjar mig för att jag är en gudinna i sängen. Jag vet. Jag är inte dum, egentligen. Jag orkar bara inte tänka. För att när jag tänker så blir allt fel. Jag inbillar mig att människor förstår mig, ser mig. Älskar mig.
  Jag inser bara att jag aldrig kommer hitta styrkan att gå vidare. Jag är fast. Hopplöst förälskad och kommer aldrig kunna gå vidare. Min själ är för beroende av honom. Helt uppbunden. Och jag vet inte hur man slår sig fri. Om det äns går att ta sig fri. Jag vet inte. Min värld är inte längre svart vit den är bara grå. Ibland kommer små färgdroppar på besök, i form av fina texter, ljuva melodier och kramar. Men oftast är bara världen grå. Ett brustet hjärta gör ont. Och jag är verkligen ensam.
 
Det är det som gör mest ont. Trodde jag var unik. Men det visade sig att jag bara var en i mängden. En i mängden av flickor du manipulerat och lurat. Och jag hoppades och bad att du skulle vara unik. Men du är bara en utav många som sårar och ger löften som du sedan inte håller. Du höll nästan på att krossa mig. Men jag ska på något vis ta mig vidare. Vet inte hur, men du ska inte få vinna den här striden. Någon dag kommer du vakna och inse vad du förlorade. Inse att jag är värd att strida för. Men då kommer jag redan vara långt borta.

Älskar dig, men förhoppningsvis gör jag inte det förevigt.