lillmuppen

Kärlek suger. Det bara är så. Kärleken är kall, hård, ogenomtränglig och konstant. Den sprider som en löpeld. Drar med sig smärta och hat. Skapar kaos. Men den är nödvändig. Den är..
  Det är det man måste acceptera. Kärleken är hård för att det är den som kan få oss fullkomliga. Utan den kan vi aldrig bli. Vi kan aldrig bli hela om vi inte först går sönder. Och vi kan inte bli fullkomliga om inte vi låter någon annan plocka upp bitarna åt oss och göra oss hela. Det är en väg man helt enkelt inte kan gå ensam. Man måste lära sig balansen att man ska låta någon hjälpa än men inte bära. Att man kan älska, men aldrig äga. En männsika är alltid sin egen, eller Guds barn. Man kan bara ha turen att någon gång få låna en människas själ. En annan människas själ. Och som med allt som man lånar så måste man vara försiktig. För om man en gång krossar en människa, om man en gång krossar en annan människas tillit. Då har man skadat någon för resten av livet. Och man får bära den bördan själv.

Kärleken suger. Men den är också underbar, fantastisk och tålmodig. Den är äkta, så länge man låter den vara det. Att älska med hela sin själ, hela sitt väsen. Det är det som Siri dagligen försöker lära mig. Så i hennes ära ska jag försöka varje dag att göra just det. Från och med nu och fram till den dagen jag dör ska jag försöka mitt bästa att leva nu och älska med hela min själ. Jag kommer misslyckas. Jag kommer bli arg, sårad och hata allt och alla. Men det kanske kommer något bra av det tillslut.