lillmuppen

Tröttheten ligger som en tung filt. Men det är inte den sortens trötthet som man kan sova bort, jag är inte trött. Egentligen kanske jag inte ska säga att jag är trött. För det är jag ju inte. Men jag är slut. Jag har ingen ork. Jag har ingen lust. Vill skrika, flippa ur helt. Få en reaktion ifrån världen. Vill bli sedd, bli tittad på. Min själ ligger på bordet. I dina händer. Hur kan du bara vända ryggen mot och lämna mig ensam? Jag ger allt. Jag försöker. Men det hjälper inte. Vill göra så att du blir hel, men kan inte hjälpa om jag inte är hel själv. Men hur blir jag hel utan dig? Utan dig så dör jag. Jag orkar inte andas. Jag vill inte mer. Klarar mig med brustet hjärta, men utan dig dör min själ. Varifrån ska jag hitta orken att gå vidare. Att lämna dig, det bästa som någonsin hänt mig. Hur fan går man vidare? Jag kan inte. Jag vill inte. Smärtan är för konstant. Jag får panik. Vilken jävla väg jag än tar går livet åt helvete. Blir handelsförlamad och kan iställer inte röra mig. Står stilla och stirrar.
  Hela min värld påminner om dig. Min säng, min soffa, mitt kök, min musik, mitt jävla skit liv. Finns inget som inte du är en del av. Du är överallt. Kanske för att du finns i mitt huvud konstanst. Mitt liv är skit. Konstant. Varför? Jo för att du finns i mitt huvud.

Jag tappar fortfarande andan när du kommer i närheten. Jag blir fortfarande knäsvag. Jag kan fortfarande känna din hand mot min kind. Dina armar runt min midja. Dina naglar i min rygg. Ditt skratt klingar i mina öron som ett hån mot mina känslor. Dina varma ögon är det enda jag vill se igen. Men vet att det bara var på låtsas. Vet att det var för stunden. Men för mig var det för evigt.

Hur går man vidare..