lillmuppen

Jag vill stanna tiden och bara stå stilla. Hålla om dem jag älskar och få dem att stanna. Förklara för dem att jag inte kan andas utan dem. Att när ni försvinner, då försvinner alla mina anledningar att andas. Jag är inte stark. Det är bara det att jag har hittat hem. Hittat min familj, som lyfter mig när jag är låg och som får mig att orka. Jag tar inte ett andetag av mig själv. Mitt liv är inget utan mina vänner.

Om typ 4 månader är mitt liv slut. Jag har inte orkat räknat ut exakt hur många dagar det är. Det gör för ont. Den dagen jag tar studenten kommer vara en utav de värsta dagarna i mitt liv. För första gången har jag hittat hem och kommer förlora allt. Jag orkar inte. Inte igen..
  Alla kommer att få nya liv och nya vänner. Antagligen också jag, men jag vill inte. Vill inte hitta nya vänner. Vill inte börja om. Inte när jag för en gångs skull är älskad för den jag är. Vilken Madde jag än är. Jag har vänner som förstår att jag bara är hungrig, trött, ledsen och inte arg. Vänner som håller min hand när jag ber om det. Som håller om mig när jag är svag. Som lyfter mig och bär mig när jag inte längre orkar. Vänner som busar med mig. Som skrattar med mig och inte åt mig när jag är busig. Vänner som bubblar med mig och faller med mig. Jag vet inte vad jag ska göra utan er<3


Jag skulle vilja springa och jaga bollar hela livet. De sekunderna var de underbaraste i mitt liv. De var då jag föll. Det var det som fick mig på fall. Jag vill inte tänka. Bara vara lycklig. Hur kommer det sig att det är så otroligt svårt att hitta lycka i denna äckliga värld? Det finns knappt. Eller så kanske det fins för mycket hat och annat skit. Så lyckan försvinner. Jag vet inte..

Om man gör det man alltid gör så får man det man alltid får.

Att skada sig själv.
Att vara självdestruktiv.

I dagens fuckade samhälle är självdestruktivitet det enda som får andra människor att lyssna. Att se. Kommunikationen idag är så fel, den finns inte, så för att visa att man mår skit måste man skada sig själv. Folk ser ner på de självdestruktiva, men inser inte att de själva är det. Det handlar inte bara om att skära upp handleder eller inte äns bara om att blöda konkret. Det kan handla om att inte sova, att inte äta, att träna, att inte träna. Listan kan göras lång. Allt man gör, fast man vet att man inte mår bra av det är självdestruktivitet.

Men varför gör vi det då? Varför i hela fridens namn har vi kommit till den punkten då vi inte kan se någon annans lidande än vårat eget om inte den personen skadar sig själv MER än oss själva. För självdestruktiviteten blir till ett sjukt spel. Jag skadar mig själv mer, så jag har det värre så han/hon ska fan inte klaga.. Ja, fast nej..

Det är inte så enkelt helt enkelt. Och det finns kanske inte äns någon lösning. Som med globaluppvärmning. Vi är helt enkelt lite för sent ute. Hoppet är liksom ute. Och visst, vi ska inte sluta försöka men man ska inte ha hoppet att det kommer bli bra. För det kommer det inte. Folk, människor kommer aldrig orka se andras lidande. Det är för svårt. Det är för jobbigt, för man kan inte bara stå och se hur någon lider. Om man ser, då måste man hjälpa personen, ta sig ur sin egen bubbla. Hantera lidandet. Och idag orkar man inte det. Och jag kan inte påstå att jag är så jävla mycket bättre än någon annan. Jag är inte unik för fem öre. Jag är lika mänsklig som alla andra. Jag är varken mer eller mindre.

Skillnaden är att jag börjar lära mig av mina misstag.

Var ute med Isold, Kattis och Linda. Vi ägde på dansgolvet och ja. Röjde galet helt enkelt. En helt underbar kväll nästan helt utan killar som lätt måste ske igen :) <3 Nu ska jag röja gärnet hos Klara som blir 18 idag :)

Jag har förut velat äga mina vänner. Så att säga ha ensamrätt på dem. Vill att de sak vara mina och jag deras. Att ingen annan förutom jag ska få älska dem och bli älskad av dem. Och jag har inte rikitgt förstått de vännerna som inte sett saker och ting som jag ser dem. Men jag börjar se saker på annat sätt nu..
  Att vara någons, det är överskattat. Varför ska man låta en annan människa bära än när man är svag. När den personen personen är svag, den är MÄNSKLIG så att säga. Varför låta någon som i grunden är lika svag som du bära dig när du bara kan vända dig uppåt och låta Gud bära dig. Lägga livet i hans händer, låta honom styra.

Jag förstår nu. Jag vill inte vara någons. För när jag är någons, på väg att bli någons. Då tappar jag fokus. Då tappar jag allt det som egentligen är viktigt för mig. Jag ser allting suddigt, det blir som att jag går i en dimma. Och jag väljer fel. Men när jag sedan backar två steg. Blir min egen. Då serj jag helt plötsligt vägen och jag kan lägga mitt liv i hans händer och låta han styra. För helt ärligt så gillar jag inte att styra. Jag vill följa. Men jag litar inte längre på att en människa kan bära mig. Och det lär jag väl få lära mig. Men just nu så vägrar jag låta någon annan än Gud bära mig. Ingen annan har styrkan. Kanske är fel tänk men ja. Då lär jag få veta det längre fram.

Vet inte vad det var som jag hade kommit fram till. Orden har lämnat mig. Så jag kommer inte skriva så mycket framöver. Jag har tappat lusten..

Satt och läste gamla mail ifrån 9:an och drabbades av total nostalgi. Btw så stavas det ordet väldigt konstigt, eller det ser konstigt ut. Men i alla fall, jag hade några underbara vänner som jag inte pratar med idag. Och jag får lite ont i själen av det.. På både det bra och det dåliga sättet.
  Men mailen fick mig också att inse att jag genom typ hela mitt liv har umgåtts mycket bättre med killar. Killar förstår oftast mig mycket bättre än tjejer. Men ja, det var ungefär så kul jag har en måndagmorgon ^^ hahah