lillmuppen

Det finns inget värre än att leva med hoppet om något som man innerst inne vet är dött. Att gå och sväva i en form av ovisshet som man vet inte stämmer. Att inte exakt veta åt vilket håll man ska. Att inte få veta allt, bara hälften. Om äns det. Sanning och lögn flyter ihop i ett töcken och blir ett. Tillslut står man med skägget i brevlådan och förstår ingenting. Man vet inte vem som är vän och vem som är "fiende". Kanske är det så enkelt att livet inte är svartvitt. Den man älskar mest kan vara den som sårar än mest. Att man inte vill ha det enkelt. Att man redan har haft det perfekta, då man har tröttnat på det och vill inte gå den vägen igen. Testa något nytt, något som inte ser så jätte bra ut på papper. Men hjärtat, själen säger att det är bra..

Men som sagt. När förhoppningar, falskhet och lögner är en så stor del av livet vet man tillslut inte vad man ska känna. Allt blir ett töcken. En grupp väsen, en grå massa. Man ser inga individer, bara varelser som rör sig i takt med varandra och tänker likadant. Vill inte vara en grå massa. Men samtidigt vill jag inte dansa ensam.