lillmuppen

Jag vill stanna tiden och bara stå stilla. Hålla om dem jag älskar och få dem att stanna. Förklara för dem att jag inte kan andas utan dem. Att när ni försvinner, då försvinner alla mina anledningar att andas. Jag är inte stark. Det är bara det att jag har hittat hem. Hittat min familj, som lyfter mig när jag är låg och som får mig att orka. Jag tar inte ett andetag av mig själv. Mitt liv är inget utan mina vänner.

Om typ 4 månader är mitt liv slut. Jag har inte orkat räknat ut exakt hur många dagar det är. Det gör för ont. Den dagen jag tar studenten kommer vara en utav de värsta dagarna i mitt liv. För första gången har jag hittat hem och kommer förlora allt. Jag orkar inte. Inte igen..
  Alla kommer att få nya liv och nya vänner. Antagligen också jag, men jag vill inte. Vill inte hitta nya vänner. Vill inte börja om. Inte när jag för en gångs skull är älskad för den jag är. Vilken Madde jag än är. Jag har vänner som förstår att jag bara är hungrig, trött, ledsen och inte arg. Vänner som håller min hand när jag ber om det. Som håller om mig när jag är svag. Som lyfter mig och bär mig när jag inte längre orkar. Vänner som busar med mig. Som skrattar med mig och inte åt mig när jag är busig. Vänner som bubblar med mig och faller med mig. Jag vet inte vad jag ska göra utan er<3


Jag skulle vilja springa och jaga bollar hela livet. De sekunderna var de underbaraste i mitt liv. De var då jag föll. Det var det som fick mig på fall. Jag vill inte tänka. Bara vara lycklig. Hur kommer det sig att det är så otroligt svårt att hitta lycka i denna äckliga värld? Det finns knappt. Eller så kanske det fins för mycket hat och annat skit. Så lyckan försvinner. Jag vet inte..

Om man gör det man alltid gör så får man det man alltid får.