lillmuppen

Sitter hemma hos min familj. Har varit här i 26 timmar, vill aldrig åka härifrån. Men något säger mig att efter middagen kommer Gunnel köra hem mig^^ haha, hon brukar göra det när hon inte orkar vara trevlig längre^^
  Hade ångest hela förmiddagen fram till att jag ringde och pratade med Jonas och tittade på Ivanhoe. Sen har jag bombat Niklas med sms så nu känns livet lite mer uthärdligt. Det är ju inte bra, men jag närmar mig för varje sekund mer och mer något som kallas att leva.

Är så trött på människor, trött på folk. Men jag tror jag överlever. För på måndag åker jag till spa med pappa, jag lämnar mobil, dator allt sånt hemma. Helt utan elektronik och krav och folk i tre dagar. Sen börjar skolan och allvaret är igång. Snart premiär. Kan ju lugnt konstatera att jag inte kommer ha tid med de extremt töntiga och tjejiga problemen jag just nu har. Skönt, funderar på att släppa taget. Men jag vet inte. Har lovat att kämpa. Men vad är egentligen ett löfte värt?..