lillmuppen

Jag har förut velat äga mina vänner. Så att säga ha ensamrätt på dem. Vill att de sak vara mina och jag deras. Att ingen annan förutom jag ska få älska dem och bli älskad av dem. Och jag har inte rikitgt förstått de vännerna som inte sett saker och ting som jag ser dem. Men jag börjar se saker på annat sätt nu..
  Att vara någons, det är överskattat. Varför ska man låta en annan människa bära än när man är svag. När den personen personen är svag, den är MÄNSKLIG så att säga. Varför låta någon som i grunden är lika svag som du bära dig när du bara kan vända dig uppåt och låta Gud bära dig. Lägga livet i hans händer, låta honom styra.

Jag förstår nu. Jag vill inte vara någons. För när jag är någons, på väg att bli någons. Då tappar jag fokus. Då tappar jag allt det som egentligen är viktigt för mig. Jag ser allting suddigt, det blir som att jag går i en dimma. Och jag väljer fel. Men när jag sedan backar två steg. Blir min egen. Då serj jag helt plötsligt vägen och jag kan lägga mitt liv i hans händer och låta han styra. För helt ärligt så gillar jag inte att styra. Jag vill följa. Men jag litar inte längre på att en människa kan bära mig. Och det lär jag väl få lära mig. Men just nu så vägrar jag låta någon annan än Gud bära mig. Ingen annan har styrkan. Kanske är fel tänk men ja. Då lär jag få veta det längre fram.

Vet inte vad det var som jag hade kommit fram till. Orden har lämnat mig. Så jag kommer inte skriva så mycket framöver. Jag har tappat lusten..