lillmuppen

Jag är panikslagen. Nästan i chocktillstånd. Jag står på gränsen. Jag skakar på huvudet åt mig själv. Det låter så lätt, att bara kasta sig ut. Öppna sig helt, utan skydd. Men det går knappt. Är ensam nu, det är upp till mig. Fan, var tog mitt skydd vägen.. Jag vet att jag klarar mig om det går åt helvete, men det kommer göra så ont. Jag menar, man dör ju inte av ett magplask men hur många satsar på att få det? Mina metaforer äger bara så att alla vet..

 Nej nu ska jag försöka gå bort all panik. Panikångest är fan inge kul alls. Ångest brukar jag annars tycka är helt okej, men panikångest är så otroligt onödigt.. Seriöst, varför kan man inte ta bort alla onödiga känslor?

PUSS på livet är allt jag har att säga<3