lillmuppen

Att skada sig själv.
Att vara självdestruktiv.

I dagens fuckade samhälle är självdestruktivitet det enda som får andra människor att lyssna. Att se. Kommunikationen idag är så fel, den finns inte, så för att visa att man mår skit måste man skada sig själv. Folk ser ner på de självdestruktiva, men inser inte att de själva är det. Det handlar inte bara om att skära upp handleder eller inte äns bara om att blöda konkret. Det kan handla om att inte sova, att inte äta, att träna, att inte träna. Listan kan göras lång. Allt man gör, fast man vet att man inte mår bra av det är självdestruktivitet.

Men varför gör vi det då? Varför i hela fridens namn har vi kommit till den punkten då vi inte kan se någon annans lidande än vårat eget om inte den personen skadar sig själv MER än oss själva. För självdestruktiviteten blir till ett sjukt spel. Jag skadar mig själv mer, så jag har det värre så han/hon ska fan inte klaga.. Ja, fast nej..

Det är inte så enkelt helt enkelt. Och det finns kanske inte äns någon lösning. Som med globaluppvärmning. Vi är helt enkelt lite för sent ute. Hoppet är liksom ute. Och visst, vi ska inte sluta försöka men man ska inte ha hoppet att det kommer bli bra. För det kommer det inte. Folk, människor kommer aldrig orka se andras lidande. Det är för svårt. Det är för jobbigt, för man kan inte bara stå och se hur någon lider. Om man ser, då måste man hjälpa personen, ta sig ur sin egen bubbla. Hantera lidandet. Och idag orkar man inte det. Och jag kan inte påstå att jag är så jävla mycket bättre än någon annan. Jag är inte unik för fem öre. Jag är lika mänsklig som alla andra. Jag är varken mer eller mindre.

Skillnaden är att jag börjar lära mig av mina misstag.