lillmuppen

Jag vet inte om det har att göra med allt som händer runt mig just nu. Att det har något att göra med hur mycket jag pressar min egen själ, hela mitt väsen till att växa. Jag pressar just nu mig själv hårdare än någonsin. Jag försöker känna varje känsla, vare sig det är en bra eller dålig. Jag känner efter, analyserar, reflekterar. Jag upptäcker mitt djup.
  Jag vet inte om det är därför jag just nu är så otroligt känslig. Jag är nervös, ibland skräckslagen. Jag sover dåligt, jag kan knappt äta. Och min själ känns lika ömtålig som en fågelunge. Det krävs just nu inte mycket för att få ner hela mig, hela mitt jag, på knä. Jag vacklar, faller.. Och är så sjukt rädd för att landa. Och visst, jag överlever fallet. Men ibland vill jag leva, inte bara överleva..

Jag har kommit till den punkten att jag inte orkar mer. Jag är så sjukt chockad över att jag fortfarande kan andas. Men det är inte tack vare mig, för jag klarar knappt av att se mig själv i ögonen. Klarar verkligen inte av att se någon annan i ögonen. Men ändå så stälelr sig folk vid min sida. Lyfter upp mig, sopar bort dammet och klappar mig lite på huvudet. Får min lilla fågelunge-själ att klara av en dag till. Förstår inte varifrån all den värme, godhet och underbara glöd kommer ifrån. Jag förtjänar den inte, men jag tar tacksamt emot den<3

Vet inte vad jag ville få sagt, annat än att jag är svag. Det är jag, men jag är samtidigt så stark att jag kan erkänna det.. Och något annat jag vill få sagt är att jag är så trött på att folk alltid ska lägga sig i saker som inte har med dem att göra. Okej att man gör det till viss gräns, men att ta det så långt att man skadar andra. Nej då har det gått för långt helt enkelt. Okej till en viss gräns, men man måste vara medveten om gränsen<3