lillmuppen

Det känns som om allt ligger hos mig. Om alla vänskaper vilar på mig. Som om alla går vidare och det är upp till mig att hålla fast. Engagemanget ifrån alla sidor är noll. Det är jobbigt att försöka och oftast räcker det inte. Så varför äns försöka? Jag har en svag känsla av att jag är överflödig. Och en stark känsla av att ingen bryr sig. Alla är som vanligt så inställda på att jag klarar mig själv och att det är synd om de. Visst. Felet ligger i min fasad av styrka och lycka och all annan skit som ligger över det som egentligen är. Men ska inte riktiga vänner se igenom allt sånt? Se det man verkligen känner och inte det man låtsas? Det är sånt man säger, men det kanske är som allt annat. Att man bara säger så och egentligen så menar man det inte. Det är ju jobbigt att se det som ingen vill att man ska se. Fast jag vill att någon ska se det. Se hur liten och ensam jag känner mig. Mitt behov av att kalla något mitt. Min familj. Mitt hem. Min värld. Det känns som om allt jag har runt mig är på lån. Som om jag inte äns äger mig själv. Allt är bara plast och på låtasas. Bubblan kommer närsomhelst spricka och allt det äckliga och variga som egentligen är mitt liv kommer rinna ut och lägga sig som en kvav och vidrig filt och trycka ner mig tills jag inte längre orkar andas och bara somnar en sista gång. Döden är så nära mig. Den är i min tanke hela tiden. Den andas tungt i min nacke och vägrar lämna mig. Jag drömmer om den. Jag dagdrömmer om den. Den är runt mig. Ångesten om efter och före och att sluta exictera är sådant jag inte kan släppa. Ingen som vet, för ingen frågar. Och hur kan man berätta för någon att man är rädd för döden och så gärna skulle vilja vara lugn. Till vem ska man säga att det är svårt att tro? Att det känns som om jag har glömt hur man gjorde. Att jag har glömt Gud. Inte han som glömt mig utan jag som glömt honom. Det är ingen som frågar och jag har inte förstånd och mod att viska orden till någon. För vem fan skulle bry sig?

Men det som är svårast av allt. Det som nästan trycker ner mig på knä och som får mig att ibland bara sluta andas och stirra rätt fram. Familj. Och allt runt det. Familjemiddagar och trygghet och folk som älskar. Jag är så avundsjuk. Så hatisk mot alla. För känslan av att alla har en familj förutom jag är så övermannande att jag inte längre kan behärska mig. Hatet mot alla som tar sin familj för givet. Som rycker på axlarna och suckar över att de alltid ska hålla på att tjata och kväver än med frågor om hur dagen har varit och vilka man träffat och allt sånt. Hatet som brinner över alla som smäller i dörrar och skriker för att deras familjer samtalar med än och bara bryr sig. Jag skulle göra allt för att ha det. Ha någon som lagar mat. Som finns, frågar och tjatar och är irriterande. Som man kan lita på. SOm man prata med. Som man kan väcka när mardrömmarna är så starka och verkliga. Någon som man kan luta sig mot. Någon som man skrika på och hata men innerst inne fortfarande älska. Och tryggheten av att denna alltid kommer älska än tillbaka. Alltid finnas alltid vara nära.

Jag saknar det. Så fruktansvärt. Saknar min pappa så det gör ont men han är i Ukraina och lever sitt liv. Och alla runt mig försvinner och ljuger och är inte nära. Och visst jag puttar bort och hör inte av mig. Men det gör bara ont. För alla försvinner. Det bara är så. Och jag hatar alla. Det är så. För ingen uppskattar sin familj. Ingen uppskattar det som jag vill ha. Det enda jag vill ha.