Jag vet att klockan är så mycket men jag jobbar..

Jag antar att jag borde sova. Ska upp så grymt tidigt och jag behöver verkligen sova. Men lugnet infinner sig inte. Jag vill skrypa upp i någons famn och vaggas till ro och inbilla mig att jag är säker och trygg och att inget kan skada mig. Vuxenlivet är så nära. Det andas inte längre i min nacke utan är ett faktum. Födelsedagstårta på sängen har bytts ut mot bussen mot jobbet som början halv åtta. Okej att det är ett super chill jobb som går ut på att jag tittar på tv. Men ändå. Det känns inte längre som det brukade. Jag brukar föredra att det blir förändringar. Men inte i det här fallet. Jag önskar att allt kunde bli som det var och att jag för en liten stund skulle få vara liten igen. Men som en klok vän sa så betyder ansvar att man får göra vad man vill och leva sitt eget liv. Men ibland väger tyngden av allt man borde och måste så tungt att jag knappt kan andas.
Det hjälper dock att pojkvännen på några veckor, om inte dagar, har insett vad vuxenlivet innebär och har börjat bredde synsätte. Inte längre klagar, sprider ut sig, aldrig städar och spenderar pengar som om de växte på träd. Tar billigare alternativ om det finns och är liiite konumentsmart. Lite. En början som gör mitt liv som fattig arbetssökande lättare och bördan är inte lika tung om någon tar tag i ett litet hörn och bär lite. Just nu är det bara lite men har en känsla av att det blir bättre tillslut.

Om vi håller så länge det vill säga. Det verkar som om allt som är bra har ett slut. Men det kanske bara är min pessimistiska syn på livet. När jag tänker efter så har allt ett slut. Bara det att man är tacksam när det dåliga slutar. Så ett slut är okej. Men kanske det kan vara när vi är gamla och slutar andas. Typ.. Eller något. Fan jag vet inte. Livet är livet. Leker som det vill och bryr sig inte. Gör vad det vill.. Så jag försöker leva i nuet och inse att han älskar mig. Sarah är klok ibland hon. Bra på att tänka åt andra. Tänk om hon kunde göra det åt sig själv.

Sådant man kan reflektera över en natt som denna. Det hjälpte mot all förmodan att skriva. Nu tittar jag i kors och måste stirra på tangentbordet för att inte skriva fel.

God natt

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0