lillmuppen

Jag är hopplöst förälskad.
Jag älskar igen.
Han gillar nog mig.
Inget uttalat men man märker.
Blickarna.
Leendet.
Hans armar runt mig.

Hur ska jag berätta att om två månader flyttar jag?
Att jag är så otroligt vidrig att jag lämnar honom.
Ensam.
Jag blir det jag föraktar och hatar.

Men jag kan inte stanna.
Jag vill.
Jag vill vara här för honom och älska honom så som han förtjänar.
Men jag kan inte.

Om det är meningen så är det.
Mitt liv kan inte sättas på vänt.
Jag kan inte sluta andas för någon igen.

Det gör ont.
Krossar mitt hjärta.
Men min sjäj är i alla fall hel.

Om jag krossar honom kommer jag aldrig att förlåta mig själv. Om han mår lika dåligt som jag gjorde då upphör jag att existera. Och ber för att han ska ha lika starka änglar som håller honom över ytan så som jag har. Att hans flock är lika underbar som min. Eller inte min som att ni är mina får och jag er herde. Min vargflock som klarar av att splittras i delar i hela Sverige men i hjärtat är vi nära. Jag andas fortfarande. Jag lever och skrattar. Och jag som genom ett under älskar igen. Hoppas och ber att det ska fungera. Inte bara att det löser sig, för det gör det alltid på något vis. Nej den här gången be jag och hoppas att det blir som jag skulle kunna drömma om. För första gången. Sista gången. Tyvärr lär det inte hända..