lillmuppen

Det känns så fel att allt är så bra. Livet skrämmer mig genom att vara underbart. Jag är så paranoid att jag bara går och väntar på den stunden då mattan dras bort och jag står med hjärtat i halsgropen och med själen i bitar. I små små skärvor som inte är något.. Jag väntar på den dagen då mitt flyt kommer sluta och han också går. Då han vänder ryggen till och försvinner. Jag väntar på den stunden då jag får se hans ryggtavla som sakta går iväg och det enda som finns kvar är brustna små bitar av något som kanske kan liknas vid mig.
Vet att det är pessimistiskt och att man inte ska vänta på imorgon utan njuta av idag. Men det är svårt att tänka så. Jag vågar inte riktigt leva som jag lär just idag. Stundstals känner jag hur allt som existerar är min själ som snuddar vid hans och hur allt bara stämmer. Sen kommer förnuftete tiollbaka och jag bygger upp alla murar. Stänger in själen och backar tio steg och avvaktar. Stannar med alla försvarsmekanismer igång och har blivit allt det som jag föraktar. Jag skämms för min egen svaghet och för mina svårigheter att lita på honom. PÅ någon. Vill ha honom under huden men vågar inte. Har blivit en feg stackare som inte förtjänar det jag inte har modet att fånga. Har tappat modet. Behöver finna nytt, men var finner man det? Jag hade modet, det var det som skilde mig ifrån mängden. NU är jag lika svag och lika vek som resten av Sveriges befolkning. Fan...