lillmuppen

Ibland så vaknar jag på morgonen och undrar varför jag fortfarande andas. Ibland så går minuterna så långsamt och ångesten är så stor att jag inte vet varför jag fortsätter försöka. Det är vid de tillfällena som mina underbara vänner räddar mig. Jag ville bara ta tillfället i akt att tacka er. Utan er skulle jag inte orka andas. Utan er vore jag inget<3

Jag börjar få lite mer koll på mitt liv. Jag vet vad jag måste göra, och oavsett om han släpper mig eller inte så blir det det svåraste jag någonsin gjort. Jag ser inte fram emot det men jag menar. Det finns ingen annan utväg, jag måste helt enkelt. Tack och lov för underbara blandskivor, filmer, kramar, texter och vackra ord som får mig att överleva. Vore tom utan er älsklingar<3