lillmuppen

Jag skrev här om dagen ner allt som hade fastnat i mig på svart och vitt. Det blev 1,5 A4. Känslor som trasslande tog sig ut. Sen dess har det känts lite lättare och nu börjar nästan få kontroll på alla orden. Eller inte, men jag kan än en gång producera text. Vilket jag inte kunnat på ett tag. Och det är skönt, för jag kände mig så fel. Jag är min text. Det är så enkelt det är. Jag vet inte vem jag är om jag inte kan skriva. Så därför har jag faktiskt en liten plan på att fortsätta skriva, för att kanske finslipa den enda talangen jag har.

Text.
Svart på vitt liksom.

Jag har nästan glömt hans doft. Eller förträngt kanske man ska säga. Jag har lite svårare att känna hans hand mot min kind. Vet inte om det är bra eller dåligt. Vet inte om jag vill gå vidare. För hur ont det gör så är det tryggt att stanna där jag står. Då kanske du en dag kommer till mig. Om jag vänder mig om och går, då kommer du skylla på mig. Skylla på att jag gav upp och inte ville ha dig. Och jag kommer för evigt få leva med att jag gav upp det bästa jag någonsin haft, innan jag fått det.

Kärlek och livet suger. Det är verkligen så. Saknar att leka med bollen och bara vara. Saknar den tiden och tror tyvärr den aldrig kommer igen. Får försöka skapa en framtid som fungerar. Med varm pop för frusna själar kanske det går<3<3<3