lillmuppen

Jag skulle vilja hitta pusselbiten som saknas.
Jag vill säga att jag inte letar.
Men jag skulle ljuga.
Och jag vill inte ljuga.
Så kan inte säga det.
Jag söker förtvivlat..
Lika förtvivlat som alla andra.

Fan. Jag är lika svag som alla andra.
Varför kan ingen se mig?
Varför kan ingen ta mig i en stark famn och se mina tårar som bränner.
Som bildar en klump och fastnar.
Bränner.
Svider.
Fräter hål och förstör.

Jag vill bara ha en axel att vila pannan emot.
En famn som är trygg.

Men i den här världen.
I det här livet.
Det är omöjligt.
Jag kan inte säga att mitt liv är svårt.
Men det är inte heller enkelt.

Jag hatar att jag tar studenten.
Jag hatar att Värtan Whales kommer splittras.
Jag hatar att mina bästa vänner flyttar.
Jag hatar att alla går vidare utom jag.

Jag skäms för min svaghet.
Att jag inte vågar säga att jag kommer sakna.
Att jag kommer dö.
Vill inte att du ska åka.
Snälla... Stanna.