lillmuppen

Jag trivs med att vara singel.
För första gången är det okej.
Eller det verkar bättre att vara ensam,
än att behöva öppna sig så för någon igen.

Jag funderar och reflekterar över om att sluta älska vore en grej som borde funka.
Att bygga så höga murar att ingen komemr igenom.
Att stänga inne allt och lämna folk utanför.

Tar snart studenten.
Då tar allt slut.
Jag blir ensam att gå åt vilket håll jag vill.
Det är väl bra.
Men vill inte.
Vill inte släppa mitt lugn.
Min klippa.
Min borg.
Mitt allt.

Men det blir nog så.
Inget håller.
Allt tar slut.

Och någon står alltid med brustet hjärta och strupen ihopsnörd av tårar som vill ut och ångesten är en klump i
magen. Fan om inte livet var lika underbart som det är på svart och vitt...