lillmuppen

Det är tragisk, men samtidigt intressant att alla faller i bitar på samma gång. Jag känner mig för en gångs skull missanpassad. Jag är inte olycklig. Jag kan inte låtsas. Varma kyssar och  en trygg famn gjorde mig lycklig. Så jag passar inte längre in i världen. Det känns jobbigt att gå med ett leende på läpparna, medan resten av flocken tittar på mig med hat och ilska. Jag ber om ursäkt om mitt liv provocerar er, men jag vill inte vara olycklig längre. När jag nu har chansen att le, tänker jag ta den och le till kinderna krampar och känslorna inte vet var de ska ta vägen. Känslor som svämmar över och tar över världen. Läskigt hur mycket jag kan känna på samma gång. Hoppas ni förstår.