lillmuppen

Jag skulle vilja ge dig något.

Något som får dig att förstå att du fortfarande är mitt allt. Att jag fortfarande älskar dig och att varje sekund utan dig krossar mig långsamt.

Jag skulle vilja ge dig ett val.

Att du får välja om du vill komma till mig och bli älskad och kanske älska lite tillbaka. Eller gå. Att du vet att du har valet. Att du aldrig glömmer det jag lovade. Det jag sade. Att jag aldrig skulle glömma dig och jag anande att jag aldrig skulle komma över dig. Du tittade på mig och trodde mig inte. Varför skulle du? Hela världen ljuger och ingen håller sitt ord. Vad du inte visste. Vad du inte vet är att jag aldrig lovar något som jag inte håller. Ett löfte för mig är något heligt. Jag kan dock hålla fingrarna i kors, hitta kryphål eller bara mentalt säga till mig själv att detta är inte ett löfte. Och på så sätt vara lika mänsklig. Men till dig, när jag såg dig i ögonen och lovade att jag alltid skulle älska dig. Då menade jag det från djupet av min själ. Och jag skulle vilja försäkra dig om att jag fortfarande är din. Att jag finns här och att jag vaktar dig. Precis som du sa förut att jag skulle vakta dig, vakta den som bor i mitt hjärta. Och det gör jag och kommer antagligen alltid att göra.

Jag skulle vilja ge dig något som fick dig att gå vidare.

Som fick dig att bli lycklig och hel och inte vara rädd.

Jag skulle vilja kunna ta din rädsla och göra den till min. Jag har försökt. Men det slutade bara med att jag är rädd och du ännu räddare för att nu är jag också rädd.

Jag vill så mycket men det är så lite som jag förmår mig själv att göra.

Du var mitt ljus och mina andetag. Nu är du inte längre nära och jag är så otroligt mörkrädd och ångesten river med mjuka klor och jag kan knappt andas.