lillmuppen

Orden som jag inte vågar viska.
Tankarna som jag inte vågar tänka.
Känslorna som skrämmer mig så mycket att jag bara stänger av.
Till vem visar jag allt det?

Allt det som jg inte vågar se hos mig själv,
vem ska jag visa det för?

Ska man visa allt för någon?
Ska man visa alla delar av själen,
även de som är äckliga,
fula,
och bara allmänt.
Bajs.

Jag saknar att ha någon som ser min själ.
Jag vill ha någon som ser min själ.
Som håller om mig när tårarna egentligen borde rinna.
Men som alltid fastnar någonstans.

Jag vill ha någon som kysser mig på pannan.
Som smeker min kind.
Någon som jagar bort alla spöken.
Allt mörker.
Och all ångest som river och sliter i allt.
Som dödar allt som kanske kunde ha varit bra.

Jag vill ha någon att viska allt det jag skulle vilja viska.
Men som jag inte gör nu.
Orden ligger på lager i mitt inre.
Väntar på att bli utsläppta.
Jag vill hitta någon som håller ihop mig medan jag faller.

Denna någon som visar att jag har fel.
Jag vill gärna ha fel.
Denna som visar att alla inte försvinner.
Att någon stannar.
Vakar.
Älskar.

Fan...