lillmuppen

När det känns som om luften tar slut.
När rädslan paralyserar.
När ensamheten är konstant.
När jag har blivit det jag hatar.
När jag inte klarar av att se mig själv i ögonen.
När jag föraktar alla andra för att jag inte har styrkan att konfrontera den jag föraktar mest.
Mig själv.

Jag ser min egna svaghet hos mina vänner.
Ser dem vara
lika svaga,
lika äckliga,
lika patetiska,
lika mänskliga som jag.

Jag föraktar dem enbart för att jag föraktar mig själv.
Jag klarar inte längre av att se mig själv i ögonen. Jag har blivit det jag alltid har fruktat att bli. Ensam för att min rädsla att bli lämnad har drivit mig bort ifrån alla jag älskar. Sårad för att jag inte klarar av att hålla fast. Arg och frustrerad för att jag har gett upp. Jag lät bitarna falla och slog inte tillbaka. Vem är jag att ge råd och puscha mina vänner när jag inte ens klarar av att stå med rak rygg och stå för mina känslor? En feg jävla stackare är vad jag är. Usch fy fan.. Jag älskar honom. Han äger mitt hjärta och kommer alltid göra det. Jag hatar honom inte. Jag hatar inte henne. För det var jag som satte mig i situationen. Jag förlåter för det är den jag är. Jag kan inte sluta med det för då slutar jag excistera. Och jag finns nästan inte längre. Bara skalet och jag måste börja slåss för mig själv. För ingen annan kommer att göra det. Så det är lika bra att jag reser på mig och står stadigt. 32 dagar kvar till studenten. Vad fan händer sen? Ingen aning. Skulle vilja veta men gör verkligen inte det. Vill komma bort och sluta vara bitter och ledsen och arg. Men om jag inte bearbetar känslan så spelar det ingen roll vart jag är, känslan är jag. Jag kan inte fly. Kan inte dölja min rädsla bakom fasader och tuffhet. Även fast det typ har fungerat hittills. Eller det har det ju inte, står ju här med huvudet i väggen och smärtan i själen. Kroppen värker och i huvudet maler det. Fingrarna har flygit över tangentbordet hela dagen. Skriver om allt utom det som är viktigt. Gör allt det utom det jag egentligen vill göra. Ta upp telefonen och bara ringa. Säga hej helt enkelt. Fråga om helgen, sitta och lyssna och bara säga mmhm, ja och fråga frågor. Lyssna och få se saker ur nya perspektiv och lära mig något. För det var inte bara han som trivdes med att ha det så, även jag gjorde det. Slulle vara så skönt att låta någon annan leda mig för en sekund. Andas med någon och låta min själ dansa med en annan själ. Få vara närvarande i nuet och glömma alla prov och allt skit som måste göras.
  Smärtan är för konstant och allt är så otroligt oviktigt. Skulle något jag betyda för någon? Tror inte det, har glömt varför jag finns, glömt varför jag finns kvar och om jag skulle bli saknad ifall jag inte längre fanns.