Hemma igen
Men i all fall så är jag hemma. Det finns ingen annanstans där jag känner mig så trygg som här. Det är här jag fått lära mig på nytt hur man beter sig som en familj. Jag hade glömt det. Så jag har så att säga fått gått familjeskola. Men jag är evigt tacksam och glad att jag nu kan säga att jag nästan vet hur man beter sig.
Jag kan säga att jag har en familj. Det betyder. Mer än något annat. Så tack Sarah<3
Ångest
Ska träffa Jonis om typ tre minuter. Han vill trligen ha tillbaka mig. Jag orkar inte. Ångest. Ångest bajs bajs bajs bajs
Ibland så
Av all visdom,
all kunskap,
som finns att hämta.
Alla intryck,
alla personer,
allt man kan lära sig av andra.
Det finns en sak som jag fick veta igår.
Svaret på den fråga som jag faktiskt sökt svar på.
Och jag fick det igår.
Nu kommer jag bli lite djup, förlåt om ni inte hänger med men^^
I alla fall, frågan var om det verkligen är värt att riva murarna runt mitt hjärta och låta någon älska mig, att älska någon. Det gör så vidrigt ont nämligen. Och jag har inte sett att det är värt det.
Men så igår så insåg jag någonting. Jag insåg vad min största skräck är. Och det är att bli som några av mina vänner. Att ha så mycket försvarmekanismer, så många murar för att skydda sitt hjärta att ingen känner dem, att ingen älskar dem för den de är. För ingen vet det. Och tanken på att det kanske skulle kunna bli så mitt liv såg ut, att jag sitter i ett hörn och ser alla älska, bli älskade runt mig. Sitta fast ensam, det ger mig mer ångest än att öppna mig.
Så jag måste säga så här, bättre att älska och låta sig bli älskad tio gånger, och få hjärtat krossat lika månger än att sitta med ett helt hjärta ensam. Och jag vet att det inte är lätt. Jag har tur, jag är extremt tillitsfull till personligheten. Jag har egentligen inga problem alls att lita på folk. Vet att andra har det jätte svårt. Men man kanske kan försöka. Ingen är perfekt. Och detta är inget som kommr på en natt. Det är något man måste jobba på^^ Men sen när man kan det, så har man blivit så sjukt mycket starkare som person. Så enligt mig är det värt allt slit :)
Krossad
Jag kan snart inte andas.
Ångesten river i bröstet.
Du rev mina murar,
de murar som jag så omsorgsfullt byggt.
Men du rev dem,
blottade mitt ömtåliga hjärta.
Och nu detta.
Denna slägga som slog mig i spillror.
Jag orkar inte titta tillbaka.
Jag orkar inte se framåt.
Försöker hålla fokus uppåt.
Inåt.
Mot Gud.
Försöker få vägledning.
Om vilken väg jag ska ta.
Men detta är ett beslut som är upp till mig.
Jag orkar inte.
Ångesten är för stor.
Jag är för svag.
Snälla bär mig..
Tom
Jag har inga ord kvar. Är tömd. Vet just nu inte vilken väg jag ska våga ta. Vet inte åt vilket håll jag ska kliva. Står och velar. Men fan. Som jag brukar säga. Hjärtat vet redan vad det valt. Det handlar bara om att våga. Skit, anus, bajs, bajs bajs bajs! Jag är feg. Fan.
Snälla Gud.
Ge mig mod.
FITTA..
Cocki3
Hej jag heter Madde och jag tycker att Kakan är den bästa personen i hela världen. Haha skojja bara det är Kakan här.
Kände bara att jag hade lite tråkigt och så tänkted jag skriva lite här men då kommer det tragiska att jag inte har något att skriva. Fast jag kan såklart inte låta tillfället glida ur händerna på mig (och så får hon ju skylla sig själv lite när hon lämnar mig ensam med hennes dator). =)
Men jag kan ju börja med att jag är världbäst och ingen kan slå mig i något oavsett vad, och råkar någon göra det så är det antingen bara tur eller så har de fuskat. och som alla sanna tävlingsmänniskor vet så räknas ändå inte en sådan förlust. Jag ÄR och kommer ALLTID att vara den SANNA KaKan ^^
Btw så vill jag bara ofentliggöra att jag och Madde har en liten pakt om något som vi ska göra på jullovet. för mer information så hänvisar jag vidare till den lite mindre coolare (jämfört med mig) Madde.
Jag vill avsluta med att be om uräkt för er som förväntade er att det skulle komma något vettigt av det jag skrev och tog er igenom allt, men ändå grattis för att det visar att ni ännu inte har tappat hoppet för att människan ska åstakomma något bra
over and out. PEACE
<3
Livet är hårt för de hårda
Orkar inte med min pms.
Min monodepressiva del.
Jag vet att kärlek går hand i hand med hat.
Och glädje med sorg.
Men jag orkar inte hoppa mellan känslorna. Det är så sjukt jobbigt.
Jag blir så trött på mig själv.
Förstår inte att jag låter någon annan än Gud få den makten över mig. Jag blir så fruktansvärt arg, sur och irriterad över mig själv. Nej nu är det skärpning. Den enda som ska ha mig lindad runt lillfingret är Gud.
Så det så.
2009-12-09
Du frågade : Vill du tämja mig?
Mitt svar blev.
och det blir mer nej ju mer jag tänker på dig.
Varför skulle jag vilja ha dig tam?
När jag tycker om dig vild.
Du är en fri själ.
Du är din egen,
inte min.
Vad som än händer är du din egen,
du har en egen vilja,
och är helt vild.
Jag behöver det.
Behöver inse att personer kan finnas nära,
även fast de inte är fast.
Jag måste inse att jag kan älska,
men inte kväva.
Behöver inte ha någon under skinnet för att veta att de är nära.
Du finns,
även fast jag inte ser dig.
Så nej,
jag vill verkligen inte tämja dig.
Du är min vilda mustang.
Ibland får jag låna dig,
men innesrt inne är du alltid fri<3
Så jävla feg
På min feghet.
Att jag hela tiden vill gå den säkra vägen.
Den med rutiner,
den vägen där jag vet vad som kommer att hände.
Förstår inte varför jag inte vågar.
Inte vågar kasta mig ut och hoppas och tro att någon fångar mig.
Istället står jag på kanten.
Springer runt i små cirklar och vill.
Vill kasta mig ut,
flyga.
Men jag vågar inte.
Så jävla feg
Explodera
Som att jag känner för mycket.
Jag kommer närsomhelst att explodera.
Att ytan kommer spricka och jag kommer blotta min själ.
Jösses. Ber och hoppas att det inte kommer ske..
Jösses och Jisses är fett värda ord btw^^
As much as i ever could
Förstår inte grejen med ansvar.
Förstår inte avrför det är något någon männsika någonsin har velat ha. Har aldrig velat ha, vill inte, kommer aldrig vilja ha det. Det är bara jobbigt. Och ju mer ansvar desto jobbigare. Känns som om hela jag tyngs ned till underjorden av ansvar. Känns som om jag bär ett ton på mina axlar. Och ändå så får jag bara mer och mer saker som jag är ansvarig för, jag klarar det inte längre. Hur orkar man liksom?
Jag klarar knappt av anvsaret för Siri, känner mig som en hemsk matte, orkar inte gå med henne, hinner inte träna. Listan kan göras lång på allt jag gör fel, allt jag inte hinner. Hon förtjänar så mycket mer. Förtjänar någon som spenderar all sin tid med henne.. Ååhh. Jag orkar inte.
Vi ska inte äns börja prata om skolan, för de ansvaret orkar jag inte ens fundera över. Min skolgång går neråt kortsagt.
Och jag vet att man ska lägga all sin ångest och panik i Guds händer och låta han ta ansvar, men seriöst. Han kan inte fixa så Siri har någon som passar henne, han städar inte lägenheten, lagar inte mat, hjälper mig med läxor, går ut på promenader med mig. Eller det sista jo, men i alla fall. Kan inte lägga mina problem i hans händer. Det är helt enkelt upp till mig..
stolhet
Snälla sluta..
Jag faller,
fort.
Fortare än vad som är bra.
Stanna,
mitt hjärta orkar inte mer.
Klarar inte pressen.
Det var bra innan,
innan hjärtat dras med i allt.
Känslor.
Hambug..
Jag orkar inte mer.
Siri
Nu ska jag titta på Pochahontas och ät glass<3 hihi<3
Borde säga
De ligger på tungan,
flyter ut.
Borde säga,
men orden fastnar.
Fryser till is,
stannar.
Tvivel och tvek.
Jag är feg jag vet.
Men vet inte vad som är rätt.
Vet inte.
Idag är en dag
Jag vet inte om jag ska gilla att det är vinter. Vart tog tiden vägen liksom. Känns som om det var typ förra veckan jag var frtvivlad för att Sarah skulle vara borta en evighet. Nu är hon snart hemma. Jag vill inte att tiden går, för då försvinner mitt som jag tycker om^^ Jösses
Det är mycket nu...
Den opereras bort på fredag, då får jag veta om den är godartad eller inte.
Jag orkar inte mer nu. Gränsen är nådd. Om jag får mer skit kastat över mig då faller jag. Och jag kommer inte kunna ställa mig upp igen. Jag dansar på kanten. Jag ser inte ljuset, mörkret hänger över mig.
Om Siri inte finns, då har jag ingen mening med att leva. Hon finns för min skull, så är det. Hon är min, för att jag vill det. Hon har inget emot det, tror hon är glad att vara min. Men hon finns för min skull. Kan inte förklara bättre.
Vill inte
Orkar inte
30-11-09
Något drar åt runt bröstet,
jag glömmer att andas.
Ångesten,
paniken.
Den är för nära,
jag orkar nte.
Försöker fortsätta men det är svårt.
Vet inte hur länge jag orkar,
hur länge jag vill,
hålla uppe fasaden.
Jag är så sjukt matt just nu.
Orkar inte mer.
Vill inte tänka,
vill inte.
Orkar knappt andas.
Snälla ta bort min ångest
fem hundra tjugofem tusen sex hundra
En evighet,
ett ögonblick.
Alldelles för nära.
Sluta,
snälla sluta inte..
Håller fast allt vad jag kan,
försöker släppa.
Sitter fast.
Släpp mig.
aldrig..
Det går för fort,
stanna.
Lycka,
ett begrepp som inte existerar.
Skapa din egen lycka.
Du är min lycka.
Jag är din.
Jag är allas.
Låt mig vara.
Ge mig andrum,
jag måste andas.
Smother me..
Seriöst.
Kan man vara mer kluven. Delad i fler bitar?
Orkar inte. Jag är inte allt du säger jag är. Ha inte så höga tankar om mig. Jag kommer bara förstöra allt. Som jag alltid gör.
Lämnad
28-11-09
Grattis Frida<3
Nu är du stor tjej<3
Festen var galet rolig.
Några tråkiga händelser, men jag hade ändå galet roligt.
Den tog slut klockan ett och efter det gick jag, Isold och Markus hem till Jonas och sov hos honom.
MYS<3<3<3
