lillmuppen

Jag är äntligen hemma. Eller äntligen, låter som om jag inte hade något annat val än att vara hos Gunnel. Menar inte så. Bara det att det är så gudomligt att vara hemma igen. Att sitta i soffan, med datan i knät och lyssna på underbar musik. Bättre terapi finns det knappast. Behövde verkligen det.

Jag vet inte vad det är med mig just nu. Jag är så upp och ner i humöret. Det är liksom sjukt åt det helt ärligt. Jag pendlar mellan lyckligare, mer hel, starkare än någonsin och motsatsen. Ångesten är hela tiden bakom nästa hörn. Det är så sjukt utmattande. Att hela tiden pendla. Jösses. Blir trött på mig själv.

Men mitt nyårslöfte ( trots att jag faktiskt inte skulle ha något i år) blir att försöka leva som jag lär. Att njuta av livet och leva. Leva i tillit. Falla, flyga. Ångest är skit ja. Men det är i alla fall äkta, inget konstgjort. Och jag ska från och med nu bli ännu mer jag. Visa alla vem jag är. Inte gömma mig, inte ändra den jag är bara för att någon ska gilla mig.

Jag ska sluta vara hycklare helt enkelt. Det finns för många i den här världen så jag tänker sluta med det^^ haha


Btw jag har på sista tiden massa läsare. Vilka är ni egentligen? Vilka har orken att läsa mina tankar? Förvånas och är lite rädd måste jag meddela. Mer jag, mer äkta, ni kan inte komma mig närmare än att läsa min blogg. Men men. Läs och njut^^ hahaha

Sitter hemma hos min familj. Har varit här i 26 timmar, vill aldrig åka härifrån. Men något säger mig att efter middagen kommer Gunnel köra hem mig^^ haha, hon brukar göra det när hon inte orkar vara trevlig längre^^
  Hade ångest hela förmiddagen fram till att jag ringde och pratade med Jonas och tittade på Ivanhoe. Sen har jag bombat Niklas med sms så nu känns livet lite mer uthärdligt. Det är ju inte bra, men jag närmar mig för varje sekund mer och mer något som kallas att leva.

Är så trött på människor, trött på folk. Men jag tror jag överlever. För på måndag åker jag till spa med pappa, jag lämnar mobil, dator allt sånt hemma. Helt utan elektronik och krav och folk i tre dagar. Sen börjar skolan och allvaret är igång. Snart premiär. Kan ju lugnt konstatera att jag inte kommer ha tid med de extremt töntiga och tjejiga problemen jag just nu har. Skönt, funderar på att släppa taget. Men jag vet inte. Har lovat att kämpa. Men vad är egentligen ett löfte värt?..

Nej. Du är inte min bästa vän. Du är min syster. Du är min familj. Det betyder att jag kan skrika på dig, du kan skrika på mig. Men vi kommer ändå alltid ha varandra. Så nej. Du är inte min vän. Du är min familj<3

Så nu till det jag skulle skriva innan Sarahs kommentar^^ haha.
  Btw så hatar Bengts bärbara dator mig. Alla bokstäver hatar mig. Det går liksom inte att skriva på den. Den bara bråkar med mig^^

För ett år sen satt jag och Annica hemma hos mig och hade ångest. Nu sitter jag hemma hos Gunnel med Siri och har ångest. Vad är det med nytt år och ångest. Jösses. Har även minnesluckor. Kommer inte ihåg vad jag gjorde igår. Och jag var nykter. Det känns sjukt bra.. Eller inte..

GAAAhh.. Så är det.

Snart är det ett nytt år. Nya möjligheter^^ hahaha, hatar nyår. Så otroligt fejk alltihop. Alla låtsas att de ska bli någon annan, börja på nytt. Fin tanke antar jag..
  Har inga nyårs löften i år. Håller de aldrig. Ska försöka vara lycklig varje dag. Mitt liv är bra, det är helt enkelt bara så. Jag har nästan allt jag vill ha. Och jag vet exakt vad jag måste göra för att kunna få ALLT jag vill ha. hahaha<3


Btw så måste jag meddela att jag vet inget om mina tre absolut bästa vänner. De vänner som jag litar på till 100%. Jag vet inget om de^^ ahaha, mitt liv är speciellt<3 Älskar er<3

Backa tillbaka.
Vi gör det tillsammans.
Tillbaka till slutet av ruta ett.
Varför vet jag inte.
Leva i TILLIT.
Det gör jag.

Ångest

Jag kom fram till idag att ångest är den enda äkta känslan. Det är den enda känslan verkligen är äkta. Det finns ingen konsgjord ångest. Det finns inget fejk, inget som är på låtsas med ångest. Den är bara helt enkelt.

Att falla är att flyga

Det är så enkelt. Tänk efter, det är så. Att falla är att flyga. Det är bara landningen som man oroar sig för. Men lev i nuet.
Fall.
Flyg.
Det är egentligen samma sak.

Äkta tillit + Njuta av livet

Om man lever varje dag som den sista, uppskattar varje ögonblick, tar vara på alla underbara stunder, och samtidigt lever i tillit. Då kan man ha turen att få känna den enda sanna äkta känslan, ångest. Fast tvärtom. Det är mer än lycka, det är mer än bra. Det är äkta, inget fejk. Det är ångest fast tvärt om.






Kände mig tvungen att dela med mig av de saker som gör att mina dagar flyter någerlunda. Hoppas ni fortsod lite av det jag menar. Hoppas och ber<3

Jag döljer ofta mitt inre. Döljer min själ. Döljer de tankar som kan skada. Men orkar inte det just nu. Måste få skriva att jag är sjukt arg på livet just nu. Jag har lust att slå ihjäl idioter, vare sig de förtjänar de eller inte. Jag orkar inte. Klarar inte av att ta mer just nu. Vill kasta av mig mitt liv och gå vidare. Bli någon annan. Bättre eller sämre, bara någon annan.
  Jag funderar på om det inte vore bättre om jag försvann. Om jag bara lämnade Stockholm bakom mig. Gick vidare. Blev någon annan. Folk skulle antagligen klara sig bättre utan mig.  Men vem tänker inte så.. Jag har inte modet att göra det. Är så trött på att jag är så sjukt feg.. Att allt med mig bara är ord, aldrig handling.
  Jag fattar inte. Har tappat kontrollen. Att falla är som att flyga. Jo visst, men inget går att jämföra med fast mark under fötterna. Fan, jag älskar att veta vad som förväntas av mig. Att ha rutiner. Fuck. Att inte ha koll, att göra något för första gången. Det kan inte bli mycket värre för mig seriöst. Jag orkar inte. Bli bara irriterad. ett pms-monster.

Jag släppte kontrollen. Rev murar, blottade min själ. Vad fick jag för det? Just nu bara skit. Förvirring( btw är det ens ett ord?! ) ilska, smärta, ångest. Kanske längre fram kommer något bra ut av det.. Men lever i nuet. Och det suger att leva i nuet när det gör ont. Men visst. Ska njuta av livet. Jag jobbar på det. Stannar på samma ställe. Väntar. Är lycklig. Det är min nya grej. Men kommer nog inte sluta vara arg. Vill inte, men med din blick. Så lär jag  inte vara det så länge. Jösses. Jag är en toffel..

Jag orkar egentligen inte. Jag vill egentligen inte. Eller nu ljuger jag. Nu faller jag tillbaka i gamla mönster. Det är lättare att backa, det är lättare att fly. Att stanna, att vänta. Det är det svåraste. Det är nog det svåraste jag gjort.  
  Men jag vet inte. Vet inte längre vad som är upp och vad som är ner. Tillit. Det är väl det jag får försöka ha. Lita på att det blir bra tillslut. Älskar dig

Jag förstår inte vad som hände.
Jag förstår inte.
Jag kanske har förlorat det bästa som jag någonsin haft.
Innan det på riktigt var mitt.
Varför kommer man alltid på att någon betyder allt när personen ifråga är på väg bort?

Jag ska för en gångs skull stå kvar på samma ställe.
Jag ska inte backa,
inte följa efter.
Stanna kvar.
Vänta på ett mirakel.

Det är just nu filmkväll hemma hos mig. Galet mysigt bara så att ni vet^^ Nyfiken pojke läser allt jag skriver. galet söt men så är det^^

ja men vi har i alla fall tittat på död snö. en norsk film^^ Galet kul, måste dock erkänna att jag faktiskt ibland var rädd^^ Jag är mes^^ hahahahaha
  Nej men så är det^^ Blev just tipsad om att köra säkert^^ haha

Ja nu ska vi ut och leka i snön har jag bestämt<3

Jag har en vän. Haha, kanske har flera men ja.. Haha, bara kul  i mitt huvud.. (A)
  Men i alla fall. Jag har en vän, som jag tycker väldigt väldigt mycket om. Den här vännen är helt annurlunda runt mig jämfört med andra. Runt mig är hon lugn, skrattar och är sig själv. Medan när hon är med andra tenderar att bli klängig, jobbig och väldigt osäker. Jag vet inte varför hon är lugn runt mig, kanske för att jag alltid är jag. Ta mig eller låt mig va liksom^ahahaha, jag är RENT-skadad<3
 
Okej, jag är flum i huvudet så kommer till poängen direkt.

Poängen med den här flum texten är att man ska inte döma folk. Och det vet väl alla, men det de flesta inte tänker på att i den stunden du sätter någon i ett fack så blir den personen det. Det är få männsikor som är så pass starka att de kan vara den de egentligen är om alla tror de är någon annan. Så om man kanske inte dömer lika fort så kanske man få se nya sidor hos alla. Jag vet inte. Bara Madde-tänker typ^^

Att dölja en så stor del av mig gör ont.
Det är jobbigare än mycket.
Men samtidigt så är det nödvändigt.
Jag vet det.
Ni vet det.

Vågar inte släppa all kontroll.
Inte  än.
Så vågar inte visa den största delen av mig.
Jag fortsätter som nu.
Döljer den bakom
fasader,
murar
och masker.

Allt för den goda sakens skull

För att göra det klart för alla måste jag först bara säga att de är klara som skriver å inte madde ;) hehe
Vi är hemma hos maddes pappa i sumpan, jag har just släpat på världens tyngsta väska från vällingby å hit! Aaah! Jag lovar att den särt var tyngre än mig! :O Haha

I alla fall väntar vi på att Arvid ska komma hit. Sen ska vi köpa julklappar :) Eller Arvid ska i alla fall.. :)
Haha, när vi skulle åka från spånga å hit så var jag på väg upp för rulltrappan och madde skulle ta trapporna med siri. Så hör ja madde utropa "Jag har ingen hund"!
Då hade valpen smitit ur kopplet och stuckit upp för trappan själv! Haha, sen tog det en stund för oss att sluta skratta och fånga in skrutten igen framför massa roade och julstressande människor. Haha, jag dog lite :P
Siri är typ underbar, nanananana! :D ♥

Juste, imorgon är det ju julafton! Hihi! Hur ska ni fira den? Madde vill säkert ha kommentarer så jag tycker att alla kommenterar typ nu! :)

Sen när ni ändå kikar in här kan ni ju även kolla in: www.klarissan.webblogg.se Mohaha!


God Jul!!!

/Klara

Min pappa är dum i huvudet bara så att ni vet.

Jag är sjukt trött, men tror jag är lycklig. Svårt att säga, vad är lycka liksom. Men har haft bästa dagen på länge, ska sova nu. Den här dagen var plåster för själen, dock så saknar jag mitt rikitgt plåster extremt mycket. Vill ha RENT rep och träffa alla igen. Inte coolt att vara ledig i två veckor, vill repa. Vill vara med massa folk och mysa<3 Ja, jag är knäpp. Märkte ni det nu?'
  Nej dags att sova, ska upp äckeltidigt och gå med Siri imorgon (A) jippi...

Jag är sjuk.
Jag är trött på mitt liv, vill ha någon annans.
Vill fly ifrån min egen verklighet, men den är för stark.
Verkligheten har mig i ett hårt grepp.
Vägrar slöppa,
vägrar ge mig andrum.
Jag kvävs av mitt eget liv,
vill bara för en stund vara fri.
Men nej jag får inte.
Är fast.
Kanske dags att gilla läget.
Att börja le och se så jävla glad ut.
Om någon vecka kanske jag inte låtsas längre..

Blir så trött på mig själv. Blir trött på hur jag förändrar mig för dig. Hur jag trycker undan delar av mig, bara för din skull. Orkar inte. Fan, ta mig eller låt mig vara.

Jag vet knappt vem jag är längre.
Eller jo det vet jag. Men ändå inte.
På sista tiden har jag vuxit,
förändrats,
så mycket att jag inte längre vet hur jag själv funkar.
Och visst, ibland är det jobbigt.
Men mest så är det ganska bra.

Jag kan prata känslor,
jag kan hantera att andra mår dåligt, typ.
Men ja, ibland saknar jag den gamla Madde.
Hon som gick och lade sig när känslor blev för jobbiga.
Som sprang när problemen hopade sig,
och som var naiv.

Vill vara naiv igen. Strunta i smärtan, och bara falla. Och jag faller. Hopplöst. Jag faller som en sten. Kanske kommer du en dag visa för hela världen att du fångar mig. Men det är okej om bara jag vet det just nu.

Ja, den nya Madden är trevlig, kan nog komma att bli väldigt fäst vid henne^^ hehe

Jag har aldrig kunnat prata om känslor tidigare.
Jag har inte fått lära mig det.
Vissa käsnlor hade jag helt enkelt inte.
Jag pratade inte om det,
då fanns de inte.
Det var inte svårare än så.

Men nu kan jag det. Jag kan se folk i ögonen utan problem, jag kan öppna mig, prata om känslor. Vet inte riktigt vad som hände^^