svart

Tröttheten ligger som en tung filt. Men det är inte den sortens trötthet som man kan sova bort, jag är inte trött. Egentligen kanske jag inte ska säga att jag är trött. För det är jag ju inte. Men jag är slut. Jag har ingen ork. Jag har ingen lust. Vill skrika, flippa ur helt. Få en reaktion ifrån världen. Vill bli sedd, bli tittad på. Min själ ligger på bordet. I dina händer. Hur kan du bara vända ryggen mot och lämna mig ensam? Jag ger allt. Jag försöker. Men det hjälper inte. Vill göra så att du blir hel, men kan inte hjälpa om jag inte är hel själv. Men hur blir jag hel utan dig? Utan dig så dör jag. Jag orkar inte andas. Jag vill inte mer. Klarar mig med brustet hjärta, men utan dig dör min själ. Varifrån ska jag hitta orken att gå vidare. Att lämna dig, det bästa som någonsin hänt mig. Hur fan går man vidare? Jag kan inte. Jag vill inte. Smärtan är för konstant. Jag får panik. Vilken jävla väg jag än tar går livet åt helvete. Blir handelsförlamad och kan iställer inte röra mig. Står stilla och stirrar.
  Hela min värld påminner om dig. Min säng, min soffa, mitt kök, min musik, mitt jävla skit liv. Finns inget som inte du är en del av. Du är överallt. Kanske för att du finns i mitt huvud konstanst. Mitt liv är skit. Konstant. Varför? Jo för att du finns i mitt huvud.

Jag tappar fortfarande andan när du kommer i närheten. Jag blir fortfarande knäsvag. Jag kan fortfarande känna din hand mot min kind. Dina armar runt min midja. Dina naglar i min rygg. Ditt skratt klingar i mina öron som ett hån mot mina känslor. Dina varma ögon är det enda jag vill se igen. Men vet att det bara var på låtsas. Vet att det var för stunden. Men för mig var det för evigt.

Hur går man vidare..

Du vackra ting

Kärlek suger. Det bara är så. Kärleken är kall, hård, ogenomtränglig och konstant. Den sprider som en löpeld. Drar med sig smärta och hat. Skapar kaos. Men den är nödvändig. Den är..
  Det är det man måste acceptera. Kärleken är hård för att det är den som kan få oss fullkomliga. Utan den kan vi aldrig bli. Vi kan aldrig bli hela om vi inte först går sönder. Och vi kan inte bli fullkomliga om inte vi låter någon annan plocka upp bitarna åt oss och göra oss hela. Det är en väg man helt enkelt inte kan gå ensam. Man måste lära sig balansen att man ska låta någon hjälpa än men inte bära. Att man kan älska, men aldrig äga. En männsika är alltid sin egen, eller Guds barn. Man kan bara ha turen att någon gång få låna en människas själ. En annan människas själ. Och som med allt som man lånar så måste man vara försiktig. För om man en gång krossar en människa, om man en gång krossar en annan människas tillit. Då har man skadat någon för resten av livet. Och man får bära den bördan själv.

Kärleken suger. Men den är också underbar, fantastisk och tålmodig. Den är äkta, så länge man låter den vara det. Att älska med hela sin själ, hela sitt väsen. Det är det som Siri dagligen försöker lära mig. Så i hennes ära ska jag försöka varje dag att göra just det. Från och med nu och fram till den dagen jag dör ska jag försöka mitt bästa att leva nu och älska med hela min själ. Jag kommer misslyckas. Jag kommer bli arg, sårad och hata allt och alla. Men det kanske kommer något bra av det tillslut.

28/1-10

Det finns inget värre än att leva med hoppet om något som man innerst inne vet är dött. Att gå och sväva i en form av ovisshet som man vet inte stämmer. Att inte exakt veta åt vilket håll man ska. Att inte få veta allt, bara hälften. Om äns det. Sanning och lögn flyter ihop i ett töcken och blir ett. Tillslut står man med skägget i brevlådan och förstår ingenting. Man vet inte vem som är vän och vem som är "fiende". Kanske är det så enkelt att livet inte är svartvitt. Den man älskar mest kan vara den som sårar än mest. Att man inte vill ha det enkelt. Att man redan har haft det perfekta, då man har tröttnat på det och vill inte gå den vägen igen. Testa något nytt, något som inte ser så jätte bra ut på papper. Men hjärtat, själen säger att det är bra..

Men som sagt. När förhoppningar, falskhet och lögner är en så stor del av livet vet man tillslut inte vad man ska känna. Allt blir ett töcken. En grupp väsen, en grå massa. Man ser inga individer, bara varelser som rör sig i takt med varandra och tänker likadant. Vill inte vara en grå massa. Men samtidigt vill jag inte dansa ensam.

En dag..

Jag vill stanna tiden och bara stå stilla. Hålla om dem jag älskar och få dem att stanna. Förklara för dem att jag inte kan andas utan dem. Att när ni försvinner, då försvinner alla mina anledningar att andas. Jag är inte stark. Det är bara det att jag har hittat hem. Hittat min familj, som lyfter mig när jag är låg och som får mig att orka. Jag tar inte ett andetag av mig själv. Mitt liv är inget utan mina vänner.

Om typ 4 månader är mitt liv slut. Jag har inte orkat räknat ut exakt hur många dagar det är. Det gör för ont. Den dagen jag tar studenten kommer vara en utav de värsta dagarna i mitt liv. För första gången har jag hittat hem och kommer förlora allt. Jag orkar inte. Inte igen..
  Alla kommer att få nya liv och nya vänner. Antagligen också jag, men jag vill inte. Vill inte hitta nya vänner. Vill inte börja om. Inte när jag för en gångs skull är älskad för den jag är. Vilken Madde jag än är. Jag har vänner som förstår att jag bara är hungrig, trött, ledsen och inte arg. Vänner som håller min hand när jag ber om det. Som håller om mig när jag är svag. Som lyfter mig och bär mig när jag inte längre orkar. Vänner som busar med mig. Som skrattar med mig och inte åt mig när jag är busig. Vänner som bubblar med mig och faller med mig. Jag vet inte vad jag ska göra utan er<3


Jag skulle vilja springa och jaga bollar hela livet. De sekunderna var de underbaraste i mitt liv. De var då jag föll. Det var det som fick mig på fall. Jag vill inte tänka. Bara vara lycklig. Hur kommer det sig att det är så otroligt svårt att hitta lycka i denna äckliga värld? Det finns knappt. Eller så kanske det fins för mycket hat och annat skit. Så lyckan försvinner. Jag vet inte..

Om man gör det man alltid gör så får man det man alltid får.


Jag tvivlar ofta

Jag vill se dig.
Inte bara se dig,
utan verkligen verkligen se dig.
Jag vill kunna se din själ.
Hålla den i mina händer.
Visa för dig,
för världen,
att jag kan bära dig.

Visa all min styrka.
Visa alla min svaghet.

Jag dras till dig,
jag är en toffel.
Jag är din fortfarande.
Jag vet det.
Du vet det.
Alla vet det.

Jag hatar dig.
Jag älskar dig.
Jag dras till dig,
jag trycks bort ifrån dig.

Allt och ingenting.
En evighet
en kort sekund.

Att njuta av livet.
Fånga idag.
Kan jag inte börja med det imorgon?
Idag vill jag vara som alla andra.
Inte vara unik.
Smälta in.
Har varit unik.
Vill pröva att glida under radarn.
Det kanske inte gör lika ont.


Orden fastnade på vägen.
Men de verkar ha släppt nu.
Släppt taget och sprutar ut.
Kan inte längre undvika dem.
de kräver att få komma ut.
Att världen ska få se dem.

Mina innersta tankar.
Blotta hela min själ.

Jag börjar imorgon.

Klara tänker...

Jag måste få yttra mig om madde. En vän som betyder väldigt mycket för mig. Jag vet inte riktigt hur det kom sig eller varför det blev så. Men det var väl meningen. På något sätt blev vi i alla fall vänner och jag är sååååååååååååååååååååååå glad att jag lärde känna henne.

Madde du är underbar och vad någon än skulle säga eller tycka om dig så kommer du alltid att förbli fantastisk i mina ögon!

puss å hej!

/Klara
 
två härliga brudar ;)

Självdestruktivitet

Att skada sig själv.
Att vara självdestruktiv.

I dagens fuckade samhälle är självdestruktivitet det enda som får andra människor att lyssna. Att se. Kommunikationen idag är så fel, den finns inte, så för att visa att man mår skit måste man skada sig själv. Folk ser ner på de självdestruktiva, men inser inte att de själva är det. Det handlar inte bara om att skära upp handleder eller inte äns bara om att blöda konkret. Det kan handla om att inte sova, att inte äta, att träna, att inte träna. Listan kan göras lång. Allt man gör, fast man vet att man inte mår bra av det är självdestruktivitet.

Men varför gör vi det då? Varför i hela fridens namn har vi kommit till den punkten då vi inte kan se någon annans lidande än vårat eget om inte den personen skadar sig själv MER än oss själva. För självdestruktiviteten blir till ett sjukt spel. Jag skadar mig själv mer, så jag har det värre så han/hon ska fan inte klaga.. Ja, fast nej..

Det är inte så enkelt helt enkelt. Och det finns kanske inte äns någon lösning. Som med globaluppvärmning. Vi är helt enkelt lite för sent ute. Hoppet är liksom ute. Och visst, vi ska inte sluta försöka men man ska inte ha hoppet att det kommer bli bra. För det kommer det inte. Folk, människor kommer aldrig orka se andras lidande. Det är för svårt. Det är för jobbigt, för man kan inte bara stå och se hur någon lider. Om man ser, då måste man hjälpa personen, ta sig ur sin egen bubbla. Hantera lidandet. Och idag orkar man inte det. Och jag kan inte påstå att jag är så jävla mycket bättre än någon annan. Jag är inte unik för fem öre. Jag är lika mänsklig som alla andra. Jag är varken mer eller mindre.

Skillnaden är att jag börjar lära mig av mina misstag.


Dancing the whole way home

Var ute med Isold, Kattis och Linda. Vi ägde på dansgolvet och ja. Röjde galet helt enkelt. En helt underbar kväll nästan helt utan killar som lätt måste ske igen :) <3 Nu ska jag röja gärnet hos Klara som blir 18 idag :)


Same Beginning

Orkar inte låtsas längre.
Tiden rinner ifrån mig och jag orkar inte göra annat än att stå och titta.
Titta medan livet leker en lek utan mig.
Ensam,
men ändå inte.
Jag orkar inte få fram orden.
De fastnar.
Skriken,
alla ord.
De fastnar och försvinner.

Snälla lämna mig inte

Listen<3

Jag har förut velat äga mina vänner. Så att säga ha ensamrätt på dem. Vill att de sak vara mina och jag deras. Att ingen annan förutom jag ska få älska dem och bli älskad av dem. Och jag har inte rikitgt förstått de vännerna som inte sett saker och ting som jag ser dem. Men jag börjar se saker på annat sätt nu..
  Att vara någons, det är överskattat. Varför ska man låta en annan människa bära än när man är svag. När den personen personen är svag, den är MÄNSKLIG så att säga. Varför låta någon som i grunden är lika svag som du bära dig när du bara kan vända dig uppåt och låta Gud bära dig. Lägga livet i hans händer, låta honom styra.

Jag förstår nu. Jag vill inte vara någons. För när jag är någons, på väg att bli någons. Då tappar jag fokus. Då tappar jag allt det som egentligen är viktigt för mig. Jag ser allting suddigt, det blir som att jag går i en dimma. Och jag väljer fel. Men när jag sedan backar två steg. Blir min egen. Då serj jag helt plötsligt vägen och jag kan lägga mitt liv i hans händer och låta han styra. För helt ärligt så gillar jag inte att styra. Jag vill följa. Men jag litar inte längre på att en människa kan bära mig. Och det lär jag väl få lära mig. Men just nu så vägrar jag låta någon annan än Gud bära mig. Ingen annan har styrkan. Kanske är fel tänk men ja. Då lär jag få veta det längre fram.

Vet inte vad det var som jag hade kommit fram till. Orden har lämnat mig. Så jag kommer inte skriva så mycket framöver. Jag har tappat lusten..


Jag grävde min grav och sköt mig i huvudet i den

Ibland så gör jag dumma saker, vem gör inte det. Men ibland, som tur var inte så ofta,  skapar jag katastrofer. Jag gör mig själv obetydlig så jag kan kasta min skit på andra människor. Jag gör mig mindre så alla andra har fel så jag slipper ta ansvar för hur alla andra känner. Det är inte jag som gör fel det är dem. Fan, nu har jag gjort det igen. Och den här gången så har jag verkligen verkligen gjort bort mig. Jag skämms, kan inte se mig själv i ögonen. Vem fan är jag att vara arg när jag gör exakt samma sak när jag får tillfälle.. Fan, jag är hemsk. Förlåt. Men det är ett för litet ord. Vill spola tillbaka tiden ta tillbaka orden och göra allt bra igen. Synd att man inte kan göa det.

Nostalgi

Satt och läste gamla mail ifrån 9:an och drabbades av total nostalgi. Btw så stavas det ordet väldigt konstigt, eller det ser konstigt ut. Men i alla fall, jag hade några underbara vänner som jag inte pratar med idag. Och jag får lite ont i själen av det.. På både det bra och det dåliga sättet.
  Men mailen fick mig också att inse att jag genom typ hela mitt liv har umgåtts mycket bättre med killar. Killar förstår oftast mig mycket bättre än tjejer. Men ja, det var ungefär så kul jag har en måndagmorgon ^^ hahah


En dag av misstag

Jag har hamnat i en situation som jag varit i för länge sen. En situation som jag hanterat för länge sen. Det är inte mitt drömsenario kan man ju lugnt säga.. Men kanske har du lilla ängel rätt. Om jag kunde hantera det då. När jag var 16 och liten i själen. Tänk då hur jag kan klara av det nu. Den jag är idag.. Så nu börjar jakten tillbaka till den jag var, inte när jag var 16 men till mig.. Hitta alla bitar av min själ. Pussla ihop dem och vara hel. Ett arbete som inte är lika lätt som det låter. Men man måste göra det, jag måste göra det. Och jag ska försöka att inte klandra mig själv. För en relation är man två om och man kan inte ensam förstöra den..

Så trots allt som hänt den här helgen, trots alla misstag. Trots allt så har det väl varit en bra helg. Eller en helg som kommer föra med sig lite bra..

Efter regn kommer solsken.

Skörare nu än någonsin

Jag vet inte om det har att göra med allt som händer runt mig just nu. Att det har något att göra med hur mycket jag pressar min egen själ, hela mitt väsen till att växa. Jag pressar just nu mig själv hårdare än någonsin. Jag försöker känna varje känsla, vare sig det är en bra eller dålig. Jag känner efter, analyserar, reflekterar. Jag upptäcker mitt djup.
  Jag vet inte om det är därför jag just nu är så otroligt känslig. Jag är nervös, ibland skräckslagen. Jag sover dåligt, jag kan knappt äta. Och min själ känns lika ömtålig som en fågelunge. Det krävs just nu inte mycket för att få ner hela mig, hela mitt jag, på knä. Jag vacklar, faller.. Och är så sjukt rädd för att landa. Och visst, jag överlever fallet. Men ibland vill jag leva, inte bara överleva..

Jag har kommit till den punkten att jag inte orkar mer. Jag är så sjukt chockad över att jag fortfarande kan andas. Men det är inte tack vare mig, för jag klarar knappt av att se mig själv i ögonen. Klarar verkligen inte av att se någon annan i ögonen. Men ändå så stälelr sig folk vid min sida. Lyfter upp mig, sopar bort dammet och klappar mig lite på huvudet. Får min lilla fågelunge-själ att klara av en dag till. Förstår inte varifrån all den värme, godhet och underbara glöd kommer ifrån. Jag förtjänar den inte, men jag tar tacksamt emot den<3

Vet inte vad jag ville få sagt, annat än att jag är svag. Det är jag, men jag är samtidigt så stark att jag kan erkänna det.. Och något annat jag vill få sagt är att jag är så trött på att folk alltid ska lägga sig i saker som inte har med dem att göra. Okej att man gör det till viss gräns, men att ta det så långt att man skadar andra. Nej då har det gått för långt helt enkelt. Okej till en viss gräns, men man måste vara medveten om gränsen<3

Återvändsgränd

Vad jag än gör blir någon sårad. Vilken roll jag än spelar så tycker någon att jag gör fel. Det spelar ingen roll, någon vill alltid ändra mig. Och det hade väl gått att ignorera om det inte var så att det bara människor jag älskar, som jag ser upp till, som betyder.
 Ibland känns det som det skulle vara så mycket lättare att bara stänga av. Stänga dörren in till hjärtat och aldrig mer öppna den. Att någon gång kunna vara lat och så, men vet att jag egentligen skulle må sämre. Men just nu vill jag bara gömma mig..

Panik

Jag är panikslagen. Nästan i chocktillstånd. Jag står på gränsen. Jag skakar på huvudet åt mig själv. Det låter så lätt, att bara kasta sig ut. Öppna sig helt, utan skydd. Men det går knappt. Är ensam nu, det är upp till mig. Fan, var tog mitt skydd vägen.. Jag vet att jag klarar mig om det går åt helvete, men det kommer göra så ont. Jag menar, man dör ju inte av ett magplask men hur många satsar på att få det? Mina metaforer äger bara så att alla vet..

 Nej nu ska jag försöka gå bort all panik. Panikångest är fan inge kul alls. Ångest brukar jag annars tycka är helt okej, men panikångest är så otroligt onödigt.. Seriöst, varför kan man inte ta bort alla onödiga känslor?

PUSS på livet är allt jag har att säga<3

En ny Madde

Kom hem nu från spat med pappa. Har egentligen inte gjort mycket alls. Har väl seriöst inte gjort något. Sovit, fått massage, sovit, ätit och sovit. Och reflekterat. Tänkt och varit så galet djup. Har verkligen kommit mig själv närmare. Känns helt sjukt. Vet inte om jag överdriver eller om det har hänt så mycket med mig och mitt huvud. Har en känsla av att den här helgen var en start på något helt nutt. Känner mig otroligt förväntansfull och spänd. Vet inte, hoppas bara att jag inte gör det som alla gör inför nyår. Att förväntningarna blir så höga att själva händelsen inte kan leva upp till det. Men tror inte det. Hoppas och ber för att jag ska vara en ny Madde. Att jag ska bli den personen jag vill vara<3 En person som folk kan se upp till, som folk kan söka trygghet hos. En stadig hamn när verkligheten snurrar för fort. Inte alls höga tankar om mig själv^^ Men som en väldigt klok pojke en gång sa till mig: " Jag är skapt för att påverka. Inte bara en, utan tusentals, hundratusentals, kanske miljontals människor." <3 för evigt i mitt hjärta

Jagad

Ibland så hänger jag inte med.
Jag är helt enkelt inte lika smart som andra.
Eller, kanske det bara är så att jag fungerar på ett helt annat sätt..

Jag lever oftast i nuet.
Jag är nyfiken,
naiv och väldigt godtrogen.
Jag litar lätt på folk,
och jag älskar med hela mitt väsen.

Och visst, det har lätt till att jag väldigt många gånger har blivit väldigt sårad. Men det är faktiskt bättre att ha älskat och bli krossad än att vara hel. För tiden läker ALLA sår. Även om man ibland behöver en mindre evighet.
 
Man dömmer andra människor baserat på en själv.
Därför så har jag svårt att se att någon skulle kunna svika.
Eller inte svika, men ja. Att någon skulle kunna föra mig bakom ljuset.

För jag gör inte sånt. Det finns inte i min världsbild att göra sånt. Men kanske det inte finns hos någon. Kanske är det något som helt enkelt bara händer. Jag vet inte^^

Btw så måste jag säga att livet ibland är humor. Och att ibland så tänker folk inte efter före. Och det måste man göra. För annars hamnar man i de här otroligt roliga situationerna. hihi

Tillflykten

Om 4 timmar så åker jag bort. Jag och pappa ska på spa, lämnar allt hemma i Stockholm. Skiter i allt i tre dagar, ska bara läsa, skriva och njuta av livet. Hihi ibland är livet lite bättre än annars.
  Kommer hem på onsdag och då ska jag kanske se Avatar med lillebror, Jocke och Klara. Det skulle vara fett underbart<3

På torsdag börjar verkligheten på allvar. Idag är det 39 dagar kvar till Rent premiär. Det är kaos. Det är fan helt sjukt. Förstår inte vart tiden försvann.. Aja. Inget man kan göra något åt.

Nu ska jag fortsätta packa och försöka vara glad. Lite svårt när man saknar och dessutom har en pappa som har svår pms. Jösses, om jag någonsin blir som honom. Skjut mig. Nackskott direkt<3

GRATTIS KAKAN<3

Sitter hemma hos mig med Alex, Arvid, Jonas, Klara och Kakan. Vi firar Kakan som fyller 19 :) Känner att den här kvällen var en kväll som jag verkligen verkligen behövde. Vi har precis börjat titta på RENT filmen och sen ska vi sjunga igenom alla låtar. Just nu är min själ hel och jag är fan ångest fast tvärt om. Så bra är det.
  Men nu vill jag helt enkelt inte skriva mer. Nu vill jag sitta bland mina underbara vänner och njuta<3 Saknar dock Niklas, Nadja, Annica med flera<3<3<3 Vi MÅSTE träffas snart dör jag<33

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0