lillmuppen - Allt känns bara så fejk.

Jag har tröttnat på ord. De har förlorat stora delar av sin mening. Av sin tyngd. Runt mig släpper alla människor ut ord som skulle ha tyngd, men som förlorar all mening när inget stämmer. Saker som föralltid och förlåt och jag ska göra mitt bästa förtvinar och försvinner. All betydelse försvinner och blir noll när de hela tiden smutsas ned av folks äckliga munnar. Så jag kanske ska säga att jag är trött på folk... Men det är väl alla. Känns som att alla hela tiden är trötta. Trötta på stressen, på bullret, på killen, på tjejen, på vännen, på vädret, på livet. På allt. Så vi kastar ut oss ord som skulle betyda. Som skulle läka alla våra sår och hela vår själ. Som skulle gå genom huden och murarna på folk. Som skulle förändra till det bättre. Skulle lindra och läka alla sår. Eller kanske inte alla men i alla fall några.
Men det blir inte så. I slutändan står vi här med tusentals ord som helt saknar mening. För att alla har förstört meningen med dessa ord. Allt blir bara tomt. Lika tomt och meningslöst som våra liv är. Tomma och ekar av en ensamhet som vårt samhälle skapar. Murar och begär av att dessa murar ska rivas av denna någon som har allt. Han eller hon som kommer in i vårat liv som en riddare och bär oss och allt kommer vara perfekt.

-Tänk om det där var den perfekta pussen. Tänk om det skulle vara den bästa någonsin.. Och du bara går iväg!
-Jag har redan fått den perfekta pussen.
-Vilken då?!
-Den första.

Synd bara att något så fint sades enbart för att han skulle äga mig för att jag hackade på honom för att han inte stannade när han bar på min 14 kilo tunga ( eller enligt honom "lätta" det fick han äta upp hela vägen btw) hundmatsäck.