lillmuppen

Det känns så underligt att man saknar vissa men inte andra.
Att vänskap betyder olika.
Det känns så konstigt att se hur vissa håller fast vid andra, men släpper några helt.
Hur görs det valet?
Hur bestämmer man vilka vänner som betyder..?

Det är så konstigt att jag saknar vissa.
Men andra tänker jag inte ens på.
Det är tragiskt.
Att ingen egentligen finns kvar.
Alla försvinner.
Tillslut.
Vissa, de bästa, stannar tills döden skiljer oss åt.
Men trots det så slutar det alltid med att man är ensam.

Det känns så fel.
Jag vill inte bli ensam.
Jag vill inte sluta existera.
Men det är något som alla gör.
Jag tror på Gud,
men inte på himlen.
Vill inte leva i en evighet.
Jag förstår inte.
Jag är för liten och stora frågor är så stora att krampen i magen är konstant.

Tycker att det är min tur att bli jagad.
Eller i alla fall uppringd.
Frågad om inte jag vill ta en promenad.
Det kanske är fel.
Jag borde kanske fortsätta jaga.
Men sen inser jag att nej.
Jag vill inte.
Du kanske behöver det.
Men vad jag behöver?
Vem ser till det om inte jag gör det?
Så jag stannade.
Och tänkte.
Och innan jag tänkt klart var jag bortglömd och bortkastad.
Sms saknad men aldrig på riktigt.
Det känns inte äkta.
För...
När man saknar någon på riktigt,
är det inte logiskt att ringa?

Eller det kanske är så konstigt att bara jag ringer den jag saknar...

Livet är konstigt.
Det är allt jag har att säga.
Man förlorr människor.
Men det härliga är att man vinner människor också.
Den här sommaren har jag vunnit fler än jag förlorat.
Jag är lyckligt lottad.
För trots att vissa av mina bra vänner flyttat,
och vissa andra har jag ingen kontakt med det.
Trots det så har jag massa vänner kvar.
Nya vänner som stöttar och busar och leker.
Nya vänner som skapar nya minnen och nya äventyr.

Vill inte leva i det förflutna.
Jag vill leva.

Är med den hysteriska släkten. Det är som det låter. Hysteriskt. Längtar hem något så fruktansvärt. Det låter mysigt att vara med farmor och farfar och äta kräftor men är hysteriskt och sliter själen i stycken. Vill hem och äta glass och ligga på min pojkväns bröst och borra in näsan i halsgropen och känna lukten av bara honom. Sitter med en söt kanin som jag fick av honom och saknar. Men vi syns om typ fem dagar. Kommer vara underbart. Nu är det tillbaka till verkligheten. Vara runt hysteriska människor som bråkar. Jösses..

Jag saknar.
Sex timmar senare och saknaden är stor.
Vissa skulle kalla mig tragisk.
Andra patetisk.
De flesta suckar och skakar på huvudet.
Några få ler och förstår.
Förstår känslan.
Skrattar lite åt min ungdom.
Tror sig veta att allt kommer ta slut ioch även vi kommer tröttna på varandra.

Fine. Må så vara.
Men just nu saknar jag.
Sitter i min lilla säng som just nu känns lika stor som havet.
Lika ensam också.

Min pojkvän är inte smidig.
Han säger ofta fel saker vid fel tillfälle.
Vissa påstår att han är tråkig.
Kanske det.
Jag kan även se det som lugn.
Han hoppar sällan upp och ned och springer i cirklar av lycka.
Det händer dock.
Han leker ofta matcho och ska alltid veta bäst och ha rätt.
Han är envis.
Och dricker lite för mycket för att en medberoende flickvän ska må bra.

Men samtidigt så är han allt det jag vill ha.
Som min pappa sa:
Jag är så glad att Madde har hittat dig. Du är en riktig Sundströmming.

Han passar in.
Och han ser på mig som om jag vore det vackraste på Jorden.
Han håller om mig när det är läskigt.
Stryker mitt hår och klappar på mig när jag inte kan sova.
Han masserar mig när jag ont.
Han lagar mat. Vilket är ett måste och inte ett plus. Men i alla fall.
Han älskar mig.
Han suger ibland på att visa det.
Tycker folk.

Jag tycker inte det.
För jag vet att blickar inte ljuger.
Han är min.
Jag är hans.
Det är det enda som betyder.
Vad som än händer har vi varandra.

Spelar ingen roll vad andra säger eller tycker.
Spelar ingen roll om världen ser oss som fel och så vidare.
Vi två är just nu.
Svårare än så är det inte.

Siri är sjuk. Hon ligger i en boll och sover. Och ibland skakar hon. Ibland reser hon sig upp och står och tittar rätt ut i luften med sorgsna ögon. Tittar på mig med en blick av smärta. Men jag förstår inte vad som är fel..
   Igår trodde jag att hon slutade andas. Hon låg och flämtade och helt plötsligt slutade hennes bröstkorg att röra på sig. Tårarna började spruta och jag skrek på henne. Hon tittade upp på mig och såg lite lagom förvirrad ut. Ledsen samtidigt irriterad på mig. Aldrig varit gladare för en blick..

Siri är mitt allt. Hon är den som alltid finns. Den som inte lovar massa saker och sedan inte uppfyller det. Hon är allt och så mycket mer. Visst hon låser mig och jag måste hela tiden ligga två steg före i planering. Men jag vill inte leva utan henne. Hon är min svartvita boll som sprider så mycket kärlek att ingen kan glömma henne.

Hon mår bättre idag. Men skräcken att det bästa i mitt liv. Att min familj skulle försvinna ger mig mer ångest än att Sebbe skulle göra slut med mig eller att kakan skulle flytta. Det säger en hel del.