lillmuppen

Det är tragisk, men samtidigt intressant att alla faller i bitar på samma gång. Jag känner mig för en gångs skull missanpassad. Jag är inte olycklig. Jag kan inte låtsas. Varma kyssar och  en trygg famn gjorde mig lycklig. Så jag passar inte längre in i världen. Det känns jobbigt att gå med ett leende på läpparna, medan resten av flocken tittar på mig med hat och ilska. Jag ber om ursäkt om mitt liv provocerar er, men jag vill inte vara olycklig längre. När jag nu har chansen att le, tänker jag ta den och le till kinderna krampar och känslorna inte vet var de ska ta vägen. Känslor som svämmar över och tar över världen. Läskigt hur mycket jag kan känna på samma gång. Hoppas ni förstår.

Hur kan man veta vad som är rätt och fel i en värld som aldrig stannar.
Jag vill vila, andas och leva. Men världen slutar inte. Mänskligheten vilar inte.
Vi pressar oss.
Når nya höjder.
Nya nivåer.
Högre koldioxid, högre stress, högre arbetslöshet, högre klimatförstöring.
Vi andas inte längre.
Vi bara tar i.
Puttar vidare.
Utrotar fler liv.
Ändamålen helgar medlen. Det är värt allt.
Sälj din mamma för en Sprite.

Det är klyschor.
Det är fyndigt.
Sluta aldrig le.
Släpp aldrig in någon under huden.
Andas. Men inte för högt, du kanske stör.
Syns, men ta fan inte över.
Var ödmjuk men tro på dig själv.
Prata inte för lite.
Inte för mycket.
Inte för högt.
Inte för lågt.
Inte för snabbt.
Inte för långsamt.
Prata.
Samtala.
Var social och lev.
Lev.
Lev!
Lev i en värld full av ramar. Full av fack. Av lådor.
Kämpa mot strömmen, men tro inte att du är något.
Du är inget.
Imorgon är du bortglömd.
Damm och jord.
Smuts och bortspolad.
Bli något.
Bli någon

Få självrespekt i en värld där folk säljer sin själ för en ny bil.
För ett nytt hus.
För en ny fru.
För en nu man.
För ett nytt barn.
För ett nytt liv.
Strävan uppåt.
Alltid upp.
Aldrig se ned.
Se aldrig ned.
Se inte efter hur kort du egentligen har kommit.
Se inte hur liten du är.
Sträva efter perfektion.
Efter det fullkomliga.
Nöj dig aldrig med et vanliga.
Det mediokra.
Normala.
Var bäst.
Alltid bäst.
Var smalast. Vackrast. Starkast. Längts.
Bäst.
Bäst på allt.
Alltid.
En värld där dubbelmoral, moralkakor och migrän går han i hand.
Ett liv som består av magsår.
Inre blödningar.
Behovet av plåster för själen.
Själen faller i bitar. Bryts ned.
Slutar att finnas.
Excistensen upphör.
Finns inte.

Ångest.
Svart.
Mörk.
Tårdränkt och vätskefylld.
Högljudd och stark.
Tyst och förlamande.
Överallt och ingenstans.
Se dig inte om.
Blunda.
Skygglappar på och bara dina egna röster i huvudet.
Bluna för smärtan. Se inte plågan.
Bara du finns.
Inte den bredvid.
Glöm aldrig att du är viktigast!
Bara du. Skydda dig själv.
Skydda din själ.
Fly.
Stanna aldrig.
Prata inte emd någon.
Vakta ryggen.
Fly.
Fly!
Spring!
De jagar dig.
Är efter dig.
Ute efter dig.
Just dig.
Enbart dig. Ingen annan.
Ensam...
Ensamhet.
Bara du.
Du. Du?! du...
Lämnad.
Övergiven.
Sårad.
Trampad på.

Livet.

Jag trivs med att vara singel.
För första gången är det okej.
Eller det verkar bättre att vara ensam,
än att behöva öppna sig så för någon igen.

Jag funderar och reflekterar över om att sluta älska vore en grej som borde funka.
Att bygga så höga murar att ingen komemr igenom.
Att stänga inne allt och lämna folk utanför.

Tar snart studenten.
Då tar allt slut.
Jag blir ensam att gå åt vilket håll jag vill.
Det är väl bra.
Men vill inte.
Vill inte släppa mitt lugn.
Min klippa.
Min borg.
Mitt allt.

Men det blir nog så.
Inget håller.
Allt tar slut.

Och någon står alltid med brustet hjärta och strupen ihopsnörd av tårar som vill ut och ångesten är en klump i
magen. Fan om inte livet var lika underbart som det är på svart och vitt...

Jag skulle vilja ge dig något.

Något som får dig att förstå att du fortfarande är mitt allt. Att jag fortfarande älskar dig och att varje sekund utan dig krossar mig långsamt.

Jag skulle vilja ge dig ett val.

Att du får välja om du vill komma till mig och bli älskad och kanske älska lite tillbaka. Eller gå. Att du vet att du har valet. Att du aldrig glömmer det jag lovade. Det jag sade. Att jag aldrig skulle glömma dig och jag anande att jag aldrig skulle komma över dig. Du tittade på mig och trodde mig inte. Varför skulle du? Hela världen ljuger och ingen håller sitt ord. Vad du inte visste. Vad du inte vet är att jag aldrig lovar något som jag inte håller. Ett löfte för mig är något heligt. Jag kan dock hålla fingrarna i kors, hitta kryphål eller bara mentalt säga till mig själv att detta är inte ett löfte. Och på så sätt vara lika mänsklig. Men till dig, när jag såg dig i ögonen och lovade att jag alltid skulle älska dig. Då menade jag det från djupet av min själ. Och jag skulle vilja försäkra dig om att jag fortfarande är din. Att jag finns här och att jag vaktar dig. Precis som du sa förut att jag skulle vakta dig, vakta den som bor i mitt hjärta. Och det gör jag och kommer antagligen alltid att göra.

Jag skulle vilja ge dig något som fick dig att gå vidare.

Som fick dig att bli lycklig och hel och inte vara rädd.

Jag skulle vilja kunna ta din rädsla och göra den till min. Jag har försökt. Men det slutade bara med att jag är rädd och du ännu räddare för att nu är jag också rädd.

Jag vill så mycket men det är så lite som jag förmår mig själv att göra.

Du var mitt ljus och mina andetag. Nu är du inte längre nära och jag är så otroligt mörkrädd och ångesten river med mjuka klor och jag kan knappt andas.