lillmuppen - Metaforernas metafor

Du är som ett stort sår. Ett sår som varar och rinner och är äckelpäckel själv. Jag vill inget annat än att det sak läka snabbt och försvinna, men jag kan verkligen inte låta bli att pilla och sabba läkningen. Jag vet att jag inte borde, men det är så kul att pilla helt enkelt. Och när det här såret väl läkt så kommer det bli ett ärr. Ett ärr som alltid och för evigt kommer att påminna mig om all smärta som detta sår åstakom och allt skit som ligger bakom ärret. Det kommer inte gå att täcka med tatueringar, inte heller med kläder och smink. Smärtan och sveken komme inte kunna supas bort, kommer inte försvinna med blodet som rinner ur mina armar och inte heller kommer smärtan försvinna bara för att någon annan är under min hud.

Den kommer för evigt att finnas som en påminnelse om det förflutna. Det enda jag kan göra åt det är att inte lyssna på alla lockelser från olika röster runt om mig. Jag måste ignorera alla ångestdämpande som dagen efter ger mer ångest och som inte är bra egentligen. Jag måste gå den svåra vägen och kommer säkert hata det.

Jag är inte som alla andra. Mitt bagage får mig väldigt unik. Jag har principer som ingen annan har, och jag håller på dem hårdare än de flesta. Visst det kanske är bra, men det suger. Jag skulle göra allt för att en dag vara utan principer och bakgrunder och förlora mig själv och göra saker som jag imorgon kommer ångra. Bara för att för några timmar vara fri.
Men jag kan inte. Något inom mig tar emot. Klagar inte direkt, det är ju egentligen inte ett problem. Men det är jobbigt i alla fall. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hittar någon som kan leda mig med styrka in i lyckan och vakta mig och älska mig. Inte mer eller mindre. inte så höga krav^^