Det är inte de inre rösterna som skriker sönder allt liv.
Mitt huvud går i två bitar. Den ena biten är lycklig. Lyckligare än någonsin. Jag har ett hem, en familj. Inte stor, men den finns. Jag har allt jag behöver och vill ha. Framåt och uppåt är enda vägen. Det är underbart.
Men på något vis ska mänskligheten stiga in och försöka trampa på alla bitar. När mina inre röster är tysta, när demonerna för första gången på länge har försvunnit ska andra kliva in i dess ställe. Och visst, som min underbara pojkvän och lilla Thai säger så ska jag inte lyssna. Men det är svårt. Det gör ont när andra säger att man förstör för den man älskar mest. Att man håller denne tillbaka.
Det stämmer inte. Jag vet det. Vi vet det. Och egentligen betyder de andra ingenting. Egentligen. För jag släppte in dem. Så nu hör jag deras röster. Ser deras blickar och försöker än en gång bli någon jag inte är för att kanske släppa allt. All ångest och allt jag vill vara.
Försöker stänga av. Lyssna på mig själv och veta att inget håller någon tillbaka. Vi ska till England. Vi ska till Sydafrika och en dag ska han stå på en arena som håller 60 000 och alla ska skrika hans namn. Finns inga tvivel. Dit ska vi. Jag ska ha min Siri, musiken och naturen. Planen var att bli lycklig. Nu är planen även att se världen. Det är inga drömmar egentligen. Det är verklighet. Dit ska vi. Frågan är snarare hur lång vägen är.
Kommentarer
Trackback
