lillmuppen

Jag saknar.
Sex timmar senare och saknaden är stor.
Vissa skulle kalla mig tragisk.
Andra patetisk.
De flesta suckar och skakar på huvudet.
Några få ler och förstår.
Förstår känslan.
Skrattar lite åt min ungdom.
Tror sig veta att allt kommer ta slut ioch även vi kommer tröttna på varandra.

Fine. Må så vara.
Men just nu saknar jag.
Sitter i min lilla säng som just nu känns lika stor som havet.
Lika ensam också.

Min pojkvän är inte smidig.
Han säger ofta fel saker vid fel tillfälle.
Vissa påstår att han är tråkig.
Kanske det.
Jag kan även se det som lugn.
Han hoppar sällan upp och ned och springer i cirklar av lycka.
Det händer dock.
Han leker ofta matcho och ska alltid veta bäst och ha rätt.
Han är envis.
Och dricker lite för mycket för att en medberoende flickvän ska må bra.

Men samtidigt så är han allt det jag vill ha.
Som min pappa sa:
Jag är så glad att Madde har hittat dig. Du är en riktig Sundströmming.

Han passar in.
Och han ser på mig som om jag vore det vackraste på Jorden.
Han håller om mig när det är läskigt.
Stryker mitt hår och klappar på mig när jag inte kan sova.
Han masserar mig när jag ont.
Han lagar mat. Vilket är ett måste och inte ett plus. Men i alla fall.
Han älskar mig.
Han suger ibland på att visa det.
Tycker folk.

Jag tycker inte det.
För jag vet att blickar inte ljuger.
Han är min.
Jag är hans.
Det är det enda som betyder.
Vad som än händer har vi varandra.

Spelar ingen roll vad andra säger eller tycker.
Spelar ingen roll om världen ser oss som fel och så vidare.
Vi två är just nu.
Svårare än så är det inte.