lillmuppen

Jag trivs med att vara singel.
För första gången är det okej.
Eller det verkar bättre att vara ensam,
än att behöva öppna sig så för någon igen.

Jag funderar och reflekterar över om att sluta älska vore en grej som borde funka.
Att bygga så höga murar att ingen komemr igenom.
Att stänga inne allt och lämna folk utanför.

Tar snart studenten.
Då tar allt slut.
Jag blir ensam att gå åt vilket håll jag vill.
Det är väl bra.
Men vill inte.
Vill inte släppa mitt lugn.
Min klippa.
Min borg.
Mitt allt.

Men det blir nog så.
Inget håller.
Allt tar slut.

Och någon står alltid med brustet hjärta och strupen ihopsnörd av tårar som vill ut och ångesten är en klump i
magen. Fan om inte livet var lika underbart som det är på svart och vitt...

Jag skulle vilja ge dig något.

Något som får dig att förstå att du fortfarande är mitt allt. Att jag fortfarande älskar dig och att varje sekund utan dig krossar mig långsamt.

Jag skulle vilja ge dig ett val.

Att du får välja om du vill komma till mig och bli älskad och kanske älska lite tillbaka. Eller gå. Att du vet att du har valet. Att du aldrig glömmer det jag lovade. Det jag sade. Att jag aldrig skulle glömma dig och jag anande att jag aldrig skulle komma över dig. Du tittade på mig och trodde mig inte. Varför skulle du? Hela världen ljuger och ingen håller sitt ord. Vad du inte visste. Vad du inte vet är att jag aldrig lovar något som jag inte håller. Ett löfte för mig är något heligt. Jag kan dock hålla fingrarna i kors, hitta kryphål eller bara mentalt säga till mig själv att detta är inte ett löfte. Och på så sätt vara lika mänsklig. Men till dig, när jag såg dig i ögonen och lovade att jag alltid skulle älska dig. Då menade jag det från djupet av min själ. Och jag skulle vilja försäkra dig om att jag fortfarande är din. Att jag finns här och att jag vaktar dig. Precis som du sa förut att jag skulle vakta dig, vakta den som bor i mitt hjärta. Och det gör jag och kommer antagligen alltid att göra.

Jag skulle vilja ge dig något som fick dig att gå vidare.

Som fick dig att bli lycklig och hel och inte vara rädd.

Jag skulle vilja kunna ta din rädsla och göra den till min. Jag har försökt. Men det slutade bara med att jag är rädd och du ännu räddare för att nu är jag också rädd.

Jag vill så mycket men det är så lite som jag förmår mig själv att göra.

Du var mitt ljus och mina andetag. Nu är du inte längre nära och jag är så otroligt mörkrädd och ångesten river med mjuka klor och jag kan knappt andas.

Det är alltid det trasiga som är det vackra. Det är svårt att skriva en vacker text som verkligen berör som inte är så tragisk att det gör ont i hela själen. Det är svårt att skriva om mod och om att våga när man känner sig liten och svag. Det är svårt att skriva sant när man inte vet om man tror på det. Jag tycker inte heller om att använda namn, det känns så kallt och så främmande. Så hur ska jag skriva ner den historia som lever i mitt hjärta och som jag så gärna skulle vilja då alla att se? Hur förmår jag mig att börja? För jag anar att om jag bara får en början så kommer mitten och slutet av sig självt.. Men det är så svårt att ta första steget och skriva en historia om mod och om kärlek och som klingar som isbitar som krossas mot gatan. Jag vill fortsätta beröra och jag vill berätta för alla som vill lyssna om Fröken Solsken och Iris och Esaias och deras fantastiska äventyr. Så jag ska försöka. Kommer antagligen aldrig bli nöjd, för deras historia är mer än vad jag någonsin kommer kunna få fram. Den är allt.