Snälla gör mig inte besviken igen

Jag vågar inte säga vissa saker. Ord fastnar på vägen och som inte får rum. Jag vågar inte ta första steget. Och han är så underbar, ber mig visa det istället för att säga det. Med en kyss, en kram. Han är tydligen bra på charader. Förstår inte vad de är jag är rädd för. Inte är det för att vara hans, vill inget hellre en att världen ska få veta. Men samtidigt vågar jag inte. Det blir för verkligt. Det är okej om det är overkligt en stund till..

Saker som jag stör mig på

Jag stör mig egentligen på typ alla reklamer på tv. De är alla så galet irriterande. Men den som är mest irriterande är den där Axe reklamen om deras nya sak, vad fan det nu heter, som förändras. Jag menar, va?! Jag skulle få panik om snubben jag var med luktade olika hela tiden. Sjukt frustrerande. Jag menar, doften har typ en jätte stor roll i minnet. Ofta man vill förstöra allt det med att ha en doft som ändras? Nej inte okej alls...


Det känns som om den diplomatiska processen håller på att brytas samman

Jag ska sova nu. Det är inget kul att vara vaken längre. Ångesten river och sliter och jag saknar alldeles för mycket. Så jag kom fram till att jag skulle gå och lägga mig. Men innan jag kan sova så känns det som om jag vill få ut något. Problemet är att jag inte riktigt vet vad. Jag tackade nej till Sjövik idag. Det var läskigt. Jag ska till arbetsförmedlingen imorgon. Det är om möjligt ännu läskigare. Första steget mot vuxenvärlden liksom. Nu är jag arbetslös och allt sånt skit. Vuxenlivet kommer rusande mot mig. Det enda jag vill göra är att kasta mig ner på marken och kura ihop till en liten boll och gömma mig. Vill förtränga det faktumet att jag nu är vuxen på riktigt. Måste börja jobba, tjäna pengar och oroa mig över allt sådant som vuxna och mogna människor oroar sig över. Jag är ingen student, men typ. Det är okej att leva på glass och bananer ett tag till. Tur det. Klarar inte av det där med matlagning och liknande. Städa går bra, men att laga mat är omöjligt. Är så tråkigt. Glass är mitt liv just nu. heheh.. Nej men mer vet jag inte. Ska borsta tänderna och skutta till sängen. Eller kanske inte skutta, men gå och lägga mig i alla fall. Är faktiskt trött och ska åka klockan kvart i tio imorgon så det kanske är bäst om jag sover. Jag saknar så det gör ont i själen. Ändå har det bara gått 28 timmar sen jag sist såg honom. Eller nej, faktiskt 36. Men det är inte så mycket bättre det. Bajs bajs bajs.

Jag har ätit på tok för mycket så nu rullar jag fram

Jag är trött. Trött på att spela spel och på att sakna. Vill skära bort den delen som saknar och får panik och ångest och slänga iväg den. Jag vill kunna slappna av och bara vil i tanken på att du kanske hör av dig imorgon. Att det inte är hela världen att du inte har hört av dig idag och att jag har haft en underbar dag i alla fall. Mitt värde som person ligger inte i vidare du hör av dig eller inte. Jag skulle vilja säga att jag är så cool. Men tyvärr går det inte. Speciellt inte nu när alla har gått och jag är ensam. Tankarna snurrar och ångesten smyger sig fram. Varför har du inte hört av dig...? Jag vet att jag ska backa. Jag har backat.. Har inte hört av mig och inte klagat. Om du hör av dig kommer jag vara sprudlande och trevlig och lika underbar som jag kan vara ibland. Inte ofta, men ibland. Men jag kan inte låta bli att undra varför du inte hört av dig och varför jag endast kan tänka på dig och hur mycket jag vill sätta mig på tåget och åka hem till och lägga mig nära sig i din säng och smyga mig tätt tätt tätt intill och älska dig. För det gör jag. Jag älskar dig. Vet inte riktigt hur det gick till. När hände det undrar jag. Men jag gör det..

Jag saknar dig så snälla kom hit

Det är helt sjukt hur snabbt någon kan ta sig in och bara äga hela min värld. Han har varit borta i tolv timmar jag och jag har redan grov abstinens. Saknar hans leende och glittrande ögon och känslan av att jag inte är ensam. Skulle dö om det inte vore så att Siri löper, och är i akut behov av kontakt vilket gör att hon följer mig vart jag än går. Nosen i knävecket, längre bort en så går det inte. Perfekt med tanke på att jag har fått mysabstinens även fast jag förtvivlat försöker vara cool och låtsas som om jag hatar varje sekund av hans tvångskramar och allt kel. Jag är tönt och mes men idag är jag stolt över mig själv. Idag har jag varit duktigt. Enda problemet är att jag är jätte överpigg och har massa pirr i magen så förstår inte hur jag ska kunna sova..

Trött och med halsmandlar som är svullna.

Jag är stolt över mig själv just nu. Spelade match idag, och jag gjorde rätt. Jag var där jag skulle vara och var bra. Kändes så sjukt bra att jag efteråt inte visste vart jag skulle ta vägen. Så jag gjorde det enda rätta och hoppade upp och ner i några sekunder.
Ska ringa Sjövik imorgon och tacka nej till min plats. Efter mycket tänkande fram och tillbaka så har jag bestämt att jag inte vill. Stockholm är mitt hem ett tag till. Det jag ville fly ifrån är redan så långt borta att jag knappt minns det. Eller det gör jag, ibland som om det vore igår. Men inte längre med smärta, inte samma smärta. Är lite tom ibland. Men då går jag och lägger mig och när jag vaknar dagen efter så är livet okej igen.
Har haft en underbar helg. Tack Kakan för att du förgyller mitt liv<3 Vi må vara dissfunktionella men tillsammans fungerar vi. Utan dig är jag inget och jag vet att jag alltid har dig nära mig. Finns inget bättre.
Känner att det här är ett emotionellt inlägg men så är det ibland. Jag har nackspärr och min vänstra halsmandel är fett svullen. Men kan egentligen inte klaga. Fjärilar flyger i magen och fladdrar med små spröda vingar. Mina försvarsmekanismer suger och mina murar krossas så lätt. Det är nog ödet så jag överväger att låta dem vara nere.
Tack Arvid för att du ger mig mod. Jag hoppas du inte behöver plocka upp bitarna av mig och limma ihop dem men jag älskar att jag vet att du skulle göra det<3


Jag är emotionell och gillar det.

Btw så äter jag igen. Klapp klapp på huvudet. Duktig Madde.

Om imorgon blir lika bra kan jag inte klaga.

Det känns så fel att allt är så bra. Livet skrämmer mig genom att vara underbart. Jag är så paranoid att jag bara går och väntar på den stunden då mattan dras bort och jag står med hjärtat i halsgropen och med själen i bitar. I små små skärvor som inte är något.. Jag väntar på den dagen då mitt flyt kommer sluta och han också går. Då han vänder ryggen till och försvinner. Jag väntar på den stunden då jag får se hans ryggtavla som sakta går iväg och det enda som finns kvar är brustna små bitar av något som kanske kan liknas vid mig.
Vet att det är pessimistiskt och att man inte ska vänta på imorgon utan njuta av idag. Men det är svårt att tänka så. Jag vågar inte riktigt leva som jag lär just idag. Stundstals känner jag hur allt som existerar är min själ som snuddar vid hans och hur allt bara stämmer. Sen kommer förnuftete tiollbaka och jag bygger upp alla murar. Stänger in själen och backar tio steg och avvaktar. Stannar med alla försvarsmekanismer igång och har blivit allt det som jag föraktar. Jag skämms för min egen svaghet och för mina svårigheter att lita på honom. PÅ någon. Vill ha honom under huden men vågar inte. Har blivit en feg stackare som inte förtjänar det jag inte har modet att fånga. Har tappat modet. Behöver finna nytt, men var finner man det? Jag hade modet, det var det som skilde mig ifrån mängden. NU är jag lika svag och lika vek som resten av Sveriges befolkning. Fan...

Jag är den jag är och jag kan inte rå för det.

Det känns som om jag är den enda som är lycklig just nu. Det är som om alla andra är olyckliga. I bitar. Tusentals bitar som är små och som jag skär mig på. Min lycka får rispor av allas små skärvor som sprider sig med vinden. Det är svårt att vara lycklig. Jag brukar vara så otroligt olycklig. Så trasig och så vacker. Men det går inte nu. Visst, allt är inte bara ljust och mys. Men det går inte att säga att mitt hjärta är i bitar. Jag kan inte påstå att jag har tappat en bit av mig. Jag har alla bitar, jag är hel och lycklig. Det är svårt, för jag vet inte hur man gör. Jag är så fruktansvärt rädd att jag ska göra fel. Att jag ska få panik och förstöra för oss. För mig. Jag vill våga öppna upp. Släppa in och låta han bygga bo. Men just nu är jag för rädd. Vill inte gå fort fram. Vill inte öppna mig och släppa in. Det är så underbart, men så kortsiktigt. Jag vågar inte än. Tänk om du också är flyktig. Tänk om du också lämnar mig. Jag klarar inte mer. Inte när inte flocken är samlad och kan bära alla delar. Jag är ensam men ändå inte. Alla bor i min själ. Men jag vågar inte släppa in honom under huden. Orden stannar på mina läppar och vill inte ut. Sluta inte älska mig, men älska mig i tysthet. Jag är skadad. Trasig precis som alla andra. Men han gör mig lycklig. Lite mer hel. Lugn och trygg. Det är inte passionerat och eldigt. Det är inte bara mys och kel. Det är vanilj. Fast ändå inte. Vanilj är tråkigt, det är inte tråkigt. Fast det kanske det är.. Jag bryr mig egentligen inte. Tycker om honom. Massor. Så varför ska det vara så svårt? Vill ta ett piller och glömma det förflutna och bara leva i nuet. Vill inte minnas alla slag och sparkar. Glömma alla svåra nätter och all ångest. Börja om på nytt som ett tomt papper på Word. Men det går inte. Mitt förflutna och mina drömmar är de jag är. Vill släppa in honom och förklara, men är så feg. Jag är en hycklare. Pressar andra till nya höjder, men står kvar på marken själv. Vingklippt och med gråten i halsen. Men när han är nära så är jag lycklig. Och vet inte hur man ska bete sig och vill bara skrika att jag är hans och han är min. Men är så feg. Så rädd och så mänsklig. Kan inte sluta. Måste ta reda på vad jag vill..

Älskar Sarah och Siri och Melissa Horn och bananer<3


Okej, jag har tråkigt och undviker att tänka för det ger mig ångest..

5 ställen du vill besöka innan du dör:

Australien
En riktigt Western gård med kor och hästar och hundar som är awesome
Sydafrika
Hela Sverige med Kakan och Siri och en underbar röd bubbla^^
Ett riktigt turistställe så jag kan skratta åt alla och konstatera att jag aldrig vill bli som de.

5 tillfällen du aldrig kommer glömma:

När jag såg Siri för första gången
När jag och Jessie satt och spottade på bänken utanför Max hus
När jag och Astrid hoppade i vattenpölar genom hela Vinsta
Sommaren 2009
rk Franklin konserten 2009

5 djur du hade kunnat tänka dig dela ditt liv med:

Hund ( Siri? )
Katt
Mini häst
Schimpans
Denniz (A) hehehe...

5 artister du beundrar:

Melissa Horn
Dallas Green (City and Colour)
Sofia Karlsson
Samuel Ljungblad
Bert McCracken (The Used sångare)

5 annurlunda egenheter du har för dig:

Måste hoppa tre gånger på K-brunnar
Måste slå alla som betyder 3 gånger i ryggen när de gått på A-brunnar
Trampar med fötterna när jag är nöjd
Tittar snett upp till höger när jag ljuger
Går runt i cirklar innan jag sätter mig på golvet

5 saker du ofta drömmer om på nätterna:

Lycka
Vackra leenden
Det förflutna
Bättre tider
Kärlek

5 yrken du kan tänka dig att jobba med i framtiden:

Barnmorska
Förskolelärare
Musiklärare
Polis
Något med ord


En sista sommar

Jag är hopplöst förälskad.
Jag älskar igen.
Han gillar nog mig.
Inget uttalat men man märker.
Blickarna.
Leendet.
Hans armar runt mig.

Hur ska jag berätta att om två månader flyttar jag?
Att jag är så otroligt vidrig att jag lämnar honom.
Ensam.
Jag blir det jag föraktar och hatar.

Men jag kan inte stanna.
Jag vill.
Jag vill vara här för honom och älska honom så som han förtjänar.
Men jag kan inte.

Om det är meningen så är det.
Mitt liv kan inte sättas på vänt.
Jag kan inte sluta andas för någon igen.

Det gör ont.
Krossar mitt hjärta.
Men min sjäj är i alla fall hel.

Om jag krossar honom kommer jag aldrig att förlåta mig själv. Om han mår lika dåligt som jag gjorde då upphör jag att existera. Och ber för att han ska ha lika starka änglar som håller honom över ytan så som jag har. Att hans flock är lika underbar som min. Eller inte min som att ni är mina får och jag er herde. Min vargflock som klarar av att splittras i delar i hela Sverige men i hjärtat är vi nära. Jag andas fortfarande. Jag lever och skrattar. Och jag som genom ett under älskar igen. Hoppas och ber att det ska fungera. Inte bara att det löser sig, för det gör det alltid på något vis. Nej den här gången be jag och hoppas att det blir som jag skulle kunna drömma om. För första gången. Sista gången. Tyvärr lär det inte hända..

Fan jag har tagit studenten...

Det är slut nu.
Det är över..
Det hela gick så fort. Det känns som igår när jag kom in skuttande in i det nya klassrummet och såg alla människor. Som bara en minut sen då jag sprang runt i H-huset och fnittrade och skrattade och det känns som om det bara var två andetag sen vi satt i K- huset och bara var. Kommer sakna sofforna, kommer sakna atmosfären och mest av allt kommer jag sakna alla människor.
Det är slut med att borra in näsan i folks halsar när jag kramar de. Ni flyttar, jag stannar. Eller kanske stannar, ska ringa Sjövik och prata med dem. Se vad som händer om jag tackar nej, om jag kanske kan gå där nästa år.. Jag kommer sakna er så mycket att det stundvis kommer att kännas som om jag är fast i ett svart hål. Ni var mitt ångestdämpande. Jag andas för att ni får mig att vilja fortsätta. Ni har alla delar av min själ, och ni kommer alltid kunna vila hos mig när livet blir för svårt.
Det kommer aldrig bli som det var. Vi kommer aldrig kunna eftersträva den gamla realtionen, vi får börja bygga på något nytt nu. Det enda jag vet, är att jag kommer inte släppa er. På något vis så ska jag ha er kvar i mitt liv. Även om det bara är en fika en gång i månaden :) Älskar er<3<33

en dag en ångest.

Jag hatar det. Varför ska mitt liv bli onödigt svårt och komplicerat. Kan inte jag bara få glida på ett bananskal och vara lugn. Snälla håll om mig och få mig att veta att du stannar. Så som jag stannar i Stockholm och vakar vid din sida. Jag vill åka, vill se världen. Men samtidigt ser jag allt när du ser på mig. Fan, jag vill bara lägga mig i en grop och aldrig mer ställa mig upp. fan fan fan..

En dag som kändes oändlig.

Jag saknar dig. Saknar din blick och dina läppar. Ditt leende och känslan av lung som du ger mig. Skulle vilja ringa, men jag vågar inte. Jag faller för dig. Men måste ta det lugnt. Skakar och darrar. Om du kunde se mig nu, vad skulle du göra? Vad skulle du säga? Om du lyssnade på mig, när ingen annan vågar, skulle du stanna? Jag vill öppna mig. Släppa in dig under huden och vara dig nära. Men vågar inte. Vill sova och vakna imorgon. Närmare dig.

Den dagen då jag för en gångs skull vaknade på rätt sida.

Det är tragisk, men samtidigt intressant att alla faller i bitar på samma gång. Jag känner mig för en gångs skull missanpassad. Jag är inte olycklig. Jag kan inte låtsas. Varma kyssar och  en trygg famn gjorde mig lycklig. Så jag passar inte längre in i världen. Det känns jobbigt att gå med ett leende på läpparna, medan resten av flocken tittar på mig med hat och ilska. Jag ber om ursäkt om mitt liv provocerar er, men jag vill inte vara olycklig längre. När jag nu har chansen att le, tänker jag ta den och le till kinderna krampar och känslorna inte vet var de ska ta vägen. Känslor som svämmar över och tar över världen. Läskigt hur mycket jag kan känna på samma gång. Hoppas ni förstår.


Du kanske inte är den enda pusselbiten jag saknar. Men du gör det värt att leta.

Ibland så är det bara enkelt. Jag vet inte vad det är som gör att något kan vara så enkelt, medan annat kan vara så otroligt komplicerat. Att jag bara kan sitta tyst. Bara det är ett mysterium, men att jag gör det och är bekväm i situationen. Att jag anser att ord är överflödiga. Det är galet. Och sant. Ibland så är saker och ting så enkla att ord bara gör de mer komplexa. Och när det är så enkelt så finns det inget annat.
Inget annat än en trygg famn. Inget existerar förutom mjuka läppar mot mina. Strävt skägg mot min kind. En mjuk hand som stryker min kind och som håller om mig. Hårt. Det blir så enkelt utan spöken och när själen är lugn och det inte finns något annat.
Det är sjukt att orden kommer ur min mun. Att tanken finns i mitt huvud. Att ta det lungt skulle vara något som jag kunde göra. Visst det är något som jag eftersträvar. Men att jag har styrkan att göra det.. Trodde inte det. Men så är det. Jag vill inte stressa. Det som jag kanske har. Det som jag håller på att få. Det är värt väntan. Och jag orkar inte kasta mig handlöst. Orkar inte hoppas på det bästa längre. Det är ibland häslosamt att vänta. Inte stänga ute utan bara vänta.


Min hud luktar som du och jag älskar det.

Älskade vän.

Jag skulle vilja hitta pusselbiten som saknas.
Jag vill säga att jag inte letar.
Men jag skulle ljuga.
Och jag vill inte ljuga.
Så kan inte säga det.
Jag söker förtvivlat..
Lika förtvivlat som alla andra.

Fan. Jag är lika svag som alla andra.
Varför kan ingen se mig?
Varför kan ingen ta mig i en stark famn och se mina tårar som bränner.
Som bildar en klump och fastnar.
Bränner.
Svider.
Fräter hål och förstör.

Jag vill bara ha en axel att vila pannan emot.
En famn som är trygg.

Men i den här världen.
I det här livet.
Det är omöjligt.
Jag kan inte säga att mitt liv är svårt.
Men det är inte heller enkelt.

Jag hatar att jag tar studenten.
Jag hatar att Värtan Whales kommer splittras.
Jag hatar att mina bästa vänner flyttar.
Jag hatar att alla går vidare utom jag.

Jag skäms för min svaghet.
Att jag inte vågar säga att jag kommer sakna.
Att jag kommer dö.
Vill inte att du ska åka.
Snälla... Stanna.

Lycka och olycka går hand i hand.

Kroppen lägger av.
Själen kämpar för sin överlevnad.
För att fortsätta vara hel.
För att det inte ska bli fel.
Vågar inte släppa taget.
Håller mig fast,
men vet inte om det hjälper.
Är redan på väg.
Faller redan.

Vill inte starta en tävling.
Vill inte förstöra något som inte har börjat.
Vill inte gräva min grav.

Jag vill bara bli lycklig.
Ensam eller med någon.
Det spelar egentligen ingen roll.
Vill bara vara lycklig.
Inte för en kort stund.
Utan vara lycklig.
Trygg.
Svårt i en värld som denna.
Men jag har haft stunder förut.
Varför är det så svårt nu?

Jag skrev istället för att räkna matte...

Hur kan man veta vad som är rätt och fel i en värld som aldrig stannar.
Jag vill vila, andas och leva. Men världen slutar inte. Mänskligheten vilar inte.
Vi pressar oss.
Når nya höjder.
Nya nivåer.
Högre koldioxid, högre stress, högre arbetslöshet, högre klimatförstöring.
Vi andas inte längre.
Vi bara tar i.
Puttar vidare.
Utrotar fler liv.
Ändamålen helgar medlen. Det är värt allt.
Sälj din mamma för en Sprite.

Det är klyschor.
Det är fyndigt.
Sluta aldrig le.
Släpp aldrig in någon under huden.
Andas. Men inte för högt, du kanske stör.
Syns, men ta fan inte över.
Var ödmjuk men tro på dig själv.
Prata inte för lite.
Inte för mycket.
Inte för högt.
Inte för lågt.
Inte för snabbt.
Inte för långsamt.
Prata.
Samtala.
Var social och lev.
Lev.
Lev!
Lev i en värld full av ramar. Full av fack. Av lådor.
Kämpa mot strömmen, men tro inte att du är något.
Du är inget.
Imorgon är du bortglömd.
Damm och jord.
Smuts och bortspolad.
Bli något.
Bli någon

Få självrespekt i en värld där folk säljer sin själ för en ny bil.
För ett nytt hus.
För en ny fru.
För en nu man.
För ett nytt barn.
För ett nytt liv.
Strävan uppåt.
Alltid upp.
Aldrig se ned.
Se aldrig ned.
Se inte efter hur kort du egentligen har kommit.
Se inte hur liten du är.
Sträva efter perfektion.
Efter det fullkomliga.
Nöj dig aldrig med et vanliga.
Det mediokra.
Normala.
Var bäst.
Alltid bäst.
Var smalast. Vackrast. Starkast. Längts.
Bäst.
Bäst på allt.
Alltid.
En värld där dubbelmoral, moralkakor och migrän går han i hand.
Ett liv som består av magsår.
Inre blödningar.
Behovet av plåster för själen.
Själen faller i bitar. Bryts ned.
Slutar att finnas.
Excistensen upphör.
Finns inte.

Ångest.
Svart.
Mörk.
Tårdränkt och vätskefylld.
Högljudd och stark.
Tyst och förlamande.
Överallt och ingenstans.
Se dig inte om.
Blunda.
Skygglappar på och bara dina egna röster i huvudet.
Bluna för smärtan. Se inte plågan.
Bara du finns.
Inte den bredvid.
Glöm aldrig att du är viktigast!
Bara du. Skydda dig själv.
Skydda din själ.
Fly.
Stanna aldrig.
Prata inte emd någon.
Vakta ryggen.
Fly.
Fly!
Spring!
De jagar dig.
Är efter dig.
Ute efter dig.
Just dig.
Enbart dig. Ingen annan.
Ensam...
Ensamhet.
Bara du.
Du. Du?! du...
Lämnad.
Övergiven.
Sårad.
Trampad på.

Livet.


Livet i sin otroliga verklighet

Att ge en bit av sin själ.
Att öppna upp och släppa in.
Att vilja ha någon under sin hud.
Fuck fuck fuck.
Det går alltid fel.
Det blir alltid fel.
Förstår inte varför jag gör det.

Det var kört från början.
Vet inte varför jag inbillar mig saker.
Varför jag låtsas.
Det fanns aldrig en chans.
Jag skulle inte kunna hålla distansen.
Jag fungerar inte så.
Jag faller.
Faller snabbt.
Landar.
Hårt.
Kallt.

Fuck fuck fuck

Kan ingen bara hålla om mig.
Kyssa mig på pannan och hålla monstrena borta.
Vill vila i någons famn och blunda.
Veta att ljuset vinner.
fuck fuck fuck

Hemligheter som bränner på tungan

Jag skulle så gärna vilja säga allt jag tänker.
Jag skulle så gärna vilja dela mina tankar med någon.
Skulle vilja släppa ut all ångest.
All förvirring.
All trötthet.
Men vågar inte.
Reaktionerna är garanterade.
Vill inte höra.
Vill inte veta.
Vill bara berätta.

Saknar någon annans läppar mot mina.
Saknar känslan av att jag inte är ensam.
Inte är lika ensam som jag var..
Lika ensam som jag egentligen är.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0