Jag vill att mina ord ska klinga som isbitar som krossas mot gatan
Jag börjar få ut saker och skit ur systemet. Allt börjar falla ned på svart och vitt och jag börjar få lite mer kontroll på livet. Jag har fortfarande inte koll men lite mer kontroll. Om ni fattar? Inte, nej men inte mitt fel att jag är smartare än er alla^^ hehe
Ja, nu ska jag till skolan. Vaknade äckeltidigt i morse. Har egentligen inget att skriva. Bara titeln. Det var det jag ville säga. LOL <3
Ibland behöver jag se sanningen
Ibland så vaknar jag på morgonen och undrar varför jag fortfarande andas. Ibland så går minuterna så långsamt och ångesten är så stor att jag inte vet varför jag fortsätter försöka. Det är vid de tillfällena som mina underbara vänner räddar mig. Jag ville bara ta tillfället i akt att tacka er. Utan er skulle jag inte orka andas. Utan er vore jag inget<3
Jag börjar få lite mer koll på mitt liv. Jag vet vad jag måste göra, och oavsett om han släpper mig eller inte så blir det det svåraste jag någonsin gjort. Jag ser inte fram emot det men jag menar. Det finns ingen annan utväg, jag måste helt enkelt. Tack och lov för underbara blandskivor, filmer, kramar, texter och vackra ord som får mig att överleva. Vore tom utan er älsklingar<3
Jag börjar få lite mer koll på mitt liv. Jag vet vad jag måste göra, och oavsett om han släpper mig eller inte så blir det det svåraste jag någonsin gjort. Jag ser inte fram emot det men jag menar. Det finns ingen annan utväg, jag måste helt enkelt. Tack och lov för underbara blandskivor, filmer, kramar, texter och vackra ord som får mig att överleva. Vore tom utan er älsklingar<3
En solskens historia
Sitter med mina tre pojkvänner^^ hhaha<3 Nej men sitter med Arvid, jonas och simon och har precis ätit köttbullar och snabb makaroner. Nu ska vi äta glass och titta på UPP. Kvällen kommer bli helt underbar, det känner jag på mig. Imorgon åker jag och Siri med Kattis, Frida, Lina och Isolde till Kattis land. Vi ska vara där till på söndag. Jag tar inte med mobilen så försök inte nå mig^^ hahah<3
Nej men har på känn att lovet kommer bli underbar. Nu ska jag umgås med pojkarna. Helt enkelt undebart<33
Nej men har på känn att lovet kommer bli underbar. Nu ska jag umgås med pojkarna. Helt enkelt undebart<33
Tre sekunder senare
Jag skrev här om dagen ner allt som hade fastnat i mig på svart och vitt. Det blev 1,5 A4. Känslor som trasslande tog sig ut. Sen dess har det känts lite lättare och nu börjar nästan få kontroll på alla orden. Eller inte, men jag kan än en gång producera text. Vilket jag inte kunnat på ett tag. Och det är skönt, för jag kände mig så fel. Jag är min text. Det är så enkelt det är. Jag vet inte vem jag är om jag inte kan skriva. Så därför har jag faktiskt en liten plan på att fortsätta skriva, för att kanske finslipa den enda talangen jag har.
Text.
Svart på vitt liksom.
Jag har nästan glömt hans doft. Eller förträngt kanske man ska säga. Jag har lite svårare att känna hans hand mot min kind. Vet inte om det är bra eller dåligt. Vet inte om jag vill gå vidare. För hur ont det gör så är det tryggt att stanna där jag står. Då kanske du en dag kommer till mig. Om jag vänder mig om och går, då kommer du skylla på mig. Skylla på att jag gav upp och inte ville ha dig. Och jag kommer för evigt få leva med att jag gav upp det bästa jag någonsin haft, innan jag fått det.
Kärlek och livet suger. Det är verkligen så. Saknar att leka med bollen och bara vara. Saknar den tiden och tror tyvärr den aldrig kommer igen. Får försöka skapa en framtid som fungerar. Med varm pop för frusna själar kanske det går<3<3<3
Yeaa!
Jag har en tatuering och den är awesome<3
Jag vill bara..
Jag skulle vilja ta all din ångest och smärta och sätta in den i min själ. För jag vet exakt hur otriligt ont det gör i dig nu. jag vet förrvirringen, för de säger aldrig rätt ut om man ska gå vidare eller inte. Det beslutet lämnas åt oss. Och man blir så förvirrad, för det känns som om själen ska brista, hjärtat är i bitar och man vet aldrig om man ska stanna eller gå.
Jag har lärt mig att överleva med känslan. jag önskar jag kunde säga att jag lever med den men det gör jag inte. Jag överlever. Och jag vill att du ska leva. Så jag önksar att det fanns något jag kan säga och så går du vidare och lämnar smärta bakom dig. Du ser det vackra i livet igen och den smärta du kände bara gjorde dig ännu mer underbar och fantastisk.
Jag tänker inte säga att du är värd mer, att du ska gå vidare att du är bättre än så. För det är inte orden man vill höra. Jag säger bara att jag finns här. Jag vet hur du känner, och jag vet att det suger. Det kanske bara är jag, men för mig är det inte smärtan som är värst. Det är faktumet att jag är precis som alla andra. Hatar att vara som alla andra. Jag är unik. Behandla mig så också. Jag är unik, men fuck jag gick på samma knep som alla har fallit för. Men som sagt. Finns här, och är det något jag är bra på så är det att kramas. Inte lika bra som Arvid och Siri, men nästan. Jag försöker i alla fall<33
Jag har lärt mig att överleva med känslan. jag önskar jag kunde säga att jag lever med den men det gör jag inte. Jag överlever. Och jag vill att du ska leva. Så jag önksar att det fanns något jag kan säga och så går du vidare och lämnar smärta bakom dig. Du ser det vackra i livet igen och den smärta du kände bara gjorde dig ännu mer underbar och fantastisk.
Jag tänker inte säga att du är värd mer, att du ska gå vidare att du är bättre än så. För det är inte orden man vill höra. Jag säger bara att jag finns här. Jag vet hur du känner, och jag vet att det suger. Det kanske bara är jag, men för mig är det inte smärtan som är värst. Det är faktumet att jag är precis som alla andra. Hatar att vara som alla andra. Jag är unik. Behandla mig så också. Jag är unik, men fuck jag gick på samma knep som alla har fallit för. Men som sagt. Finns här, och är det något jag är bra på så är det att kramas. Inte lika bra som Arvid och Siri, men nästan. Jag försöker i alla fall<33
Bara jag
Jag skulle vilja få alla att förstå. Förstå att inget är som det brukar. Att era ursäkter inte är godtagna. Släpp mig och låt mig andas. Ni kväver mig. Allihop. Ingen av er. Mitt huvud snurrar. Hela min värld rämnar. Och ingen kan hjälpa mig. Jag förstår inte folk som låtsas som om inget har hänt. Något har hänt, massor har hänt. Jag är inte den jag en gång var, så jag förstår inte varför folk förväntar sig att jag ska bete mig så. Snacka om att se det man vill se och inte se sanningen..
Jag blir så trött och irriterad. Jag menar, om tre månader försvinner jag. Är det väldigt svårt att förstå det, eller bara väljer folk att inte inse. Jag är inte konstant. Jag är ganska abstrakt. Asså, jag menar. Jag kommer försvinna. För jag orkar inte längre vänta på folk. Orkar inte längre. Jag vill bli sedd för den jag är, inte den jag var. Se mig som den jag är nu, svag och bräcklig och trött på att alltid hjälpa folk. Sluta kväv mig och låt mig bli den jag vill vara och inte den jag var. Seriöst. Hur mycket ska jag behöva skrika innan folk förstår..
Jag blir så trött och irriterad. Jag menar, om tre månader försvinner jag. Är det väldigt svårt att förstå det, eller bara väljer folk att inte inse. Jag är inte konstant. Jag är ganska abstrakt. Asså, jag menar. Jag kommer försvinna. För jag orkar inte längre vänta på folk. Orkar inte längre. Jag vill bli sedd för den jag är, inte den jag var. Se mig som den jag är nu, svag och bräcklig och trött på att alltid hjälpa folk. Sluta kväv mig och låt mig bli den jag vill vara och inte den jag var. Seriöst. Hur mycket ska jag behöva skrika innan folk förstår..
gråskalor
Jag hatar den personen som jag har blivit. Jag hatar att jag inte längre är lycklig. Hela min värld är instängd av svarta moln och jag hittar inte ut. Mitt väsen och mitt humör styrs av om andra människor kan hjälpa mig att andas eller inte. För just nu orkar jag inte göra något själv.
Jag hatar att jag har förlorat mina ord. Jag får inte längre fram ord, de fastnar i halsen. Alla känslor, allt jag känner fastnar på vägen ut. Skulle bara vilja ställa mig och skrika till alla som sårar mig och vara ärlig. Vara ärlig mot dem, vara ärlig mot mig själv. Men jag vågar inte. Jag står kvar och trycker in allt inom mig. Försöker få ut det på svart och vitt men det är som om något inom mig har dött. Som om den delen som hade det kreativa inom sig har somnat och inte vill bli väckt.
Jag hatar att jag känner mig ensam och övergiven. Jag hatar att jag än en gång fick bevisat för mig att man inte kan lita på någon. Att alla människor är falska och lovar saker de inte kan hålla. Vill bara att alla ska låta mig vara och typ få klara mig själv. Fast det värsta är att jag just nu inte klarar mig själv. Jag är för svag för att ens kunna stå på egna ben. Frågan är då om jag egentligen är värd att stå alls. Tycker inte det, men är för svag för att säga till folk att låta mig gå. Jag är inte värd det. Och jag menar det inte som att alla ska säga til mig att jag visst är värd det. För jag tycker inte det. Jag ser inte mitt eget värde. Jag hatar det.
Hatar att jag är så trasig och trasslig som jag är. Vill bara hitta hem. Hitta någon som vill vara med mig för en tid. En längre tid. Hitta en själ som vill möta min själ. Hitta rätt helt enkelt. Jag vet att det finns någon för alla, men jag vill hitta min. Nu. Snälla, varför måste jag vandra ensam... Och jag vet innerst inne att jag inte är ensam. Jag har underbara vänner som bär mig när jag är nere. Som står ut och ser på Horton tio gånger, som är närvarande i nuet och ger mig bitar av deras själar. Och jag vet innerst inne att det är det som jag ska fokusera på. Inte på de personerna som vägrar se mig, som lämnar min själ tom och som utnyttjar mig för att jag är en gudinna i sängen. Jag vet. Jag är inte dum, egentligen. Jag orkar bara inte tänka. För att när jag tänker så blir allt fel. Jag inbillar mig att människor förstår mig, ser mig. Älskar mig.
Jag inser bara att jag aldrig kommer hitta styrkan att gå vidare. Jag är fast. Hopplöst förälskad och kommer aldrig kunna gå vidare. Min själ är för beroende av honom. Helt uppbunden. Och jag vet inte hur man slår sig fri. Om det äns går att ta sig fri. Jag vet inte. Min värld är inte längre svart vit den är bara grå. Ibland kommer små färgdroppar på besök, i form av fina texter, ljuva melodier och kramar. Men oftast är bara världen grå. Ett brustet hjärta gör ont. Och jag är verkligen ensam.
Det är det som gör mest ont. Trodde jag var unik. Men det visade sig att jag bara var en i mängden. En i mängden av flickor du manipulerat och lurat. Och jag hoppades och bad att du skulle vara unik. Men du är bara en utav många som sårar och ger löften som du sedan inte håller. Du höll nästan på att krossa mig. Men jag ska på något vis ta mig vidare. Vet inte hur, men du ska inte få vinna den här striden. Någon dag kommer du vakna och inse vad du förlorade. Inse att jag är värd att strida för. Men då kommer jag redan vara långt borta.
Älskar dig, men förhoppningsvis gör jag inte det förevigt.
Jag hatar att jag har förlorat mina ord. Jag får inte längre fram ord, de fastnar i halsen. Alla känslor, allt jag känner fastnar på vägen ut. Skulle bara vilja ställa mig och skrika till alla som sårar mig och vara ärlig. Vara ärlig mot dem, vara ärlig mot mig själv. Men jag vågar inte. Jag står kvar och trycker in allt inom mig. Försöker få ut det på svart och vitt men det är som om något inom mig har dött. Som om den delen som hade det kreativa inom sig har somnat och inte vill bli väckt.
Jag hatar att jag känner mig ensam och övergiven. Jag hatar att jag än en gång fick bevisat för mig att man inte kan lita på någon. Att alla människor är falska och lovar saker de inte kan hålla. Vill bara att alla ska låta mig vara och typ få klara mig själv. Fast det värsta är att jag just nu inte klarar mig själv. Jag är för svag för att ens kunna stå på egna ben. Frågan är då om jag egentligen är värd att stå alls. Tycker inte det, men är för svag för att säga till folk att låta mig gå. Jag är inte värd det. Och jag menar det inte som att alla ska säga til mig att jag visst är värd det. För jag tycker inte det. Jag ser inte mitt eget värde. Jag hatar det.
Hatar att jag är så trasig och trasslig som jag är. Vill bara hitta hem. Hitta någon som vill vara med mig för en tid. En längre tid. Hitta en själ som vill möta min själ. Hitta rätt helt enkelt. Jag vet att det finns någon för alla, men jag vill hitta min. Nu. Snälla, varför måste jag vandra ensam... Och jag vet innerst inne att jag inte är ensam. Jag har underbara vänner som bär mig när jag är nere. Som står ut och ser på Horton tio gånger, som är närvarande i nuet och ger mig bitar av deras själar. Och jag vet innerst inne att det är det som jag ska fokusera på. Inte på de personerna som vägrar se mig, som lämnar min själ tom och som utnyttjar mig för att jag är en gudinna i sängen. Jag vet. Jag är inte dum, egentligen. Jag orkar bara inte tänka. För att när jag tänker så blir allt fel. Jag inbillar mig att människor förstår mig, ser mig. Älskar mig.
Jag inser bara att jag aldrig kommer hitta styrkan att gå vidare. Jag är fast. Hopplöst förälskad och kommer aldrig kunna gå vidare. Min själ är för beroende av honom. Helt uppbunden. Och jag vet inte hur man slår sig fri. Om det äns går att ta sig fri. Jag vet inte. Min värld är inte längre svart vit den är bara grå. Ibland kommer små färgdroppar på besök, i form av fina texter, ljuva melodier och kramar. Men oftast är bara världen grå. Ett brustet hjärta gör ont. Och jag är verkligen ensam.
Det är det som gör mest ont. Trodde jag var unik. Men det visade sig att jag bara var en i mängden. En i mängden av flickor du manipulerat och lurat. Och jag hoppades och bad att du skulle vara unik. Men du är bara en utav många som sårar och ger löften som du sedan inte håller. Du höll nästan på att krossa mig. Men jag ska på något vis ta mig vidare. Vet inte hur, men du ska inte få vinna den här striden. Någon dag kommer du vakna och inse vad du förlorade. Inse att jag är värd att strida för. Men då kommer jag redan vara långt borta.
Älskar dig, men förhoppningsvis gör jag inte det förevigt.
hurra<3
Idag fyller Pillis 19 :) Lilla sötisen blir stor<3
25/2-10 klockan 10.09 föddes Elvria, Lindas dotter.
På tisdag ska jag tatuera mig.
Igår började jag mitt nya liv. Ensam men kommer bli glad ändå. Ska ringa min kurator nu.
PUSS
ps saknar amanda. inte coolt<3
25/2-10 klockan 10.09 föddes Elvria, Lindas dotter.
På tisdag ska jag tatuera mig.
Igår började jag mitt nya liv. Ensam men kommer bli glad ändå. Ska ringa min kurator nu.
PUSS
ps saknar amanda. inte coolt<3
okej jag är en tönt..
Som alla redan visste är jag en tönt. Jag är verkligen jätte töntig. Jag menar, har bara bott ensam i typ 3 timmar. Men saknar redan min rumskompis.. Att ha någon att äta middag med, prata med. Någon som lyssnar men förstår när man vill vara ifred. En som finns utan att kväva. Tur att Siri kommer hem ikväll, annars hade jag dött av ensamhet.
Inte okej..
Nu ska jag äta middag. Själv.. Inte coolt, men så är det. På tisdag ska jag tatuera mig. Och på måndag ska jag ringa min kurator. Nu ska jag ta tag i mitt liv och gå vidare. Sanningen är inte vacker men det är i alla fall sann.
Inte okej..
Nu ska jag äta middag. Själv.. Inte coolt, men så är det. På tisdag ska jag tatuera mig. Och på måndag ska jag ringa min kurator. Nu ska jag ta tag i mitt liv och gå vidare. Sanningen är inte vacker men det är i alla fall sann.
Still alive
Antar att det är bra att jag kan säga att jag fortfarande lever. Antar att det inte är lika bra att jag inte längre har ont. För det visar ju bara att jag inte längre känner. Hela jag känns avtrubbad. Inte av den här världen så att säga. Jag bara glider med, utanför allt. Står och ser på medans folk skrattar, gråter, hatar. Känner. Jag orkar inte känna mer, orkar snart inte längre andas.
Jag vill inte vara en leksak. Jag är ingen sak överhuvudtaget. Jag är en människa. Trasig, men det är vi alla. Jag vill i alla fall ha valmöjligheten att inte vara din personliga leksak. Jag vill veta var fan du står så jag kan välja själv om jag ska stanna eller gå. Om du inte vill ha mig, låt mig gå. Jag vet innerst inne att jag är värd mer än det här. Jag är värd att bli älskad så som jag en gång blev älskad. Så håll mig hårt eller låt mig gå. Lek inte med mig. Jag är värd mer än så.
Galen dag
Har drömt om RENT två dagar i rad. Sjuka drömmar som är galna. Men ja, så är väl livet. Jag är just nu på väg att ta mig till skolan. Varför, jo för att jag är mes och drömmer om kramar. Ja, det är allt jag kan säga. Arvid var jätte söt igår och var dj till mig när jag ville sova och lyssna på bra musik. Arvids sovmusik äger. Ja, hela Arvid äger. Fan vad fel det där lät. Inte okej.. Haha. Nej men som sagt. Madde ska ta sig till skolan. enbart för att alla andra är trötta och för att jag saknar vissa underbara varelser. Inte många, men tillräckligt många och tillräckligt mycket för att jag ska släpa mig till skolan. Bajs bajs bajs på allt som suger. Det här kommer att bli en galen dag<3
24/2-10
Jag är förändrad. Jag är inte den jag en gång var. Jag är bittrare, mer stängd, mer avskärmad ifrån världen. Jag har inte längre lust att älska med hela min själ, jag litar inte längre på folk. Jag är mer hatisk. Men ändå så har jg människor runt mig som är med mig. Som vill vara med mig. Som tvingar mig att vara lite mer mänsklig. Och jag vet att mina gamla vänner inte tror att jag är lycklig. Att de tror att jag lever ett liv som är dåligt för mig. Att jag litar på fel personer så att säga. Att de personer jag har runt mig kommer en dag att såra mig. De är inga personer man kan lita på. Men jag tror inte det. Och visst, de kanske inte känner mig. Men just nu kan jag uppriktigt sagt säga att det gör ingen. Inte ens jag. Så varför då inte omge sig med människor som låter en vara den man vill vara. Och inte den man än gång var.
Madde älskar Jonas<3
Och Horton och glass med chokladsås<3
Och livet. Faktiskt. Innerst inne.
Amanda jag fiskar dig<3 Penis. Simons Penis. Just det.
Madde älskar Jonas<3
Och Horton och glass med chokladsås<3
Och livet. Faktiskt. Innerst inne.
Amanda jag fiskar dig<3 Penis. Simons Penis. Just det.
Jag fiskar dig
Det är så komplicerat.
Ingenting är enkelt längre.
Jag minns en tid då saker och ting var svatvita.
Då alla var ponniesar och åt regnbågar och bajsade fjärilar.
Det var en vacker värld.
Jag vill dit.
Nu.
Orkar inte vara jag längre.
Vill bli vacker.
Oemotståndlig och breath taking.
Bli älskad för den jag är och aldrig lämnad igen.
Varför är inte världen perfekt?
Ingenting är enkelt längre.
Jag minns en tid då saker och ting var svatvita.
Då alla var ponniesar och åt regnbågar och bajsade fjärilar.
Det var en vacker värld.
Jag vill dit.
Nu.
Orkar inte vara jag längre.
Vill bli vacker.
Oemotståndlig och breath taking.
Bli älskad för den jag är och aldrig lämnad igen.
Varför är inte världen perfekt?
Syster
Du räddar mitt liv.
Du ger mig kraften att orka,
utan dig vore jag inte kvar i denna skithåla.
Jag orkar ingenting utan dig.
Orkar knappt andas nu när du är nära.
Hur ska jag någonsin kunna klara mig utan dig nära?
Du är mitt syre, mitt vatten och min sol.
Du är mitt allt.
Tröttheten ligger som en filt över mig.
Jag har kämpat nog,
kraften har tagit slut.
Jag orkar inte se framåt.
Vill inte mer.
Allt som betyder något är familjen.
Siri.
Så varför ska jag fortsätta som jag gör.
Varför inte bara försvinna och börja ett nytt liv någonstans..
Jag älskar dig syster. Över allt annat. Glöm aldrig det<3<3
Trassel
Orden klumpar ihop sig.
Gömmer sig i mitt inre.
Vill inte komma ut,
vill inte bli sedda som de verkligen är.
Verkligheten gömmer sig bakom meter höga betongmurar.
Snälla släpp ut mig,
jag vill se igen.
jag vill känna.
Andas i samma takt,
leva drömmen.
Tre sekunder som varar i en evighet.
Stanna tiden och njuta.
Måste kasta mig ut igen
Räddare än någonsin,
trasigare än vad jag någonsin har varit.
Men jag vet att om jag inte lever i nuet,
om jag inte är den jag egentligen är.
Då blir jag aldrig hel.
Det gör ont att bli hel,
annars skulle väl ingen vara trasig..
Gömmer sig i mitt inre.
Vill inte komma ut,
vill inte bli sedda som de verkligen är.
Verkligheten gömmer sig bakom meter höga betongmurar.
Snälla släpp ut mig,
jag vill se igen.
jag vill känna.
Andas i samma takt,
leva drömmen.
Tre sekunder som varar i en evighet.
Stanna tiden och njuta.
Måste kasta mig ut igen
Räddare än någonsin,
trasigare än vad jag någonsin har varit.
Men jag vet att om jag inte lever i nuet,
om jag inte är den jag egentligen är.
Då blir jag aldrig hel.
Det gör ont att bli hel,
annars skulle väl ingen vara trasig..
Skadad
Vet att alla är skadade. vet att jag varken är mer eller mindre mänsklig än någon annan. Men jag måste få säga att jag just nu skrämmer mig själv. Jag är trasigare än vad jag någonsin skulle kunnat ana. Jag är så trasig att jag undrar om jag någonsin kommer bli hel igen. Om jag någonsin kommer orka pussla alla bitarna rätt. Tror inte det. Är chockad över hur fel min syn på saker och ting är. Kan inte ens lita på mig själv längre.
Vem litar man på då?
Vem litar man på då?
tre små ord
Ibland så undrar jag på allvar varför man egentligen måste känna sig själv, när man istället kan ha underbara vänner som tänker åt en och förstår hur man känner. Jag flyr hellre än att ta tag i problemen, jag flyr jobbiga känslor och kniviga situationer. Det är så jag funkar i grunden. Och då behöver jag att folk fångar upp mig, får mig att se verkligeheten i vitögat och faktiskt hantera allt det jobbiga. Tack för att ni gör det. Förstår inte hur ni orkar men är evigt tacksam<3
Jag älskar er
Stor i orden liten på Jorden
Bilder flimrar framför ögonen. Bilder från det förflutna, bilder jag förträngt. Bilder ifrån nakna kroppar, heta smekningar och vassa naglar. Tunga andhämtningar och dämpade skrik. Flimrar framför ögonen, jag kan inte få dem att försvinna. Viskande ord ekar i huvudet som ett hån. Jag har fastnat i det förflutna och kan inte gå vidare. Skulle bara vilja gå ut med tjejorna och dansa bort all ångest, men inte ens det får jag. Finns ingenstans att andas, samma jävla ångest överallt. Jag klarar inte av det mer. Försvinn ur mitt liv och kom aldrig tillbaka.. Jag vill inte vill inte vill inte..
Står med strupen blottad och ber om nåd. Snälla låt mig gå.. Jag orkar inte lämna något igen det är för jobbigt. Jag har alltid vetat att för mig är det lättare att hålla fast och hoppas än se sanningen i vitögat och lämna dig. Du är för bra för att vara sann. Du är inte sann, du är en stor fet jävla lögn. Verkligheten stirrar mig i ögonen och jag tappar andan. Du är inget jag förlorat. Du var aldrig min. Allt var ett spel, en kamp om att dölja sin egen ensamhet. Fan, jag orkar inte. Vill bara vara någons. Snälla för fan älska mig och håll om mig. Säg att allt kommer bli bra. Lämnad för många gånger, kan inte mer orkar inte mer..
Pulsen sjunker, livet, orken rinner ifrån mig. Vill vända mig och springa tills jag inte längre finns. Vill inte längre känna det gör för ont. Orkar inte be, orkar inte se, orkar inte blunda. Alla är långt borta, för jag trycker bort dem. Ingen nära, för då kan ingen krossa mig igen. Jag måste resa mig upp, men hinner inte hitta styrkan. Ingen får bära mig, knappt någon får stödja mig. Jag kan själv, annars får det vara. Hittar jag inte styrkan klarar jag inte av mitt liv och då är jag inte värd det. Känner Guds närvaro men orkar inte med honom just nu. Hans krav, hans tester. Orkar inte, vill bara överleva. Så att jag någon dag kanske får chansen att leva..
Hela livet är ångest. Snart tar det slut, hur ska man hitta kraften att njuta. Längtar efter starka armar som håller om mig och får mig att känna mig hel igen. Tiden går, tiden läker alla sår. Men ibland önskar jag att mitt liv var som en film. Att man helt plötsligt hoppar framåt till det som är bra och jag äntligen har mitt lyckliga slut.
The end
Står med strupen blottad och ber om nåd. Snälla låt mig gå.. Jag orkar inte lämna något igen det är för jobbigt. Jag har alltid vetat att för mig är det lättare att hålla fast och hoppas än se sanningen i vitögat och lämna dig. Du är för bra för att vara sann. Du är inte sann, du är en stor fet jävla lögn. Verkligheten stirrar mig i ögonen och jag tappar andan. Du är inget jag förlorat. Du var aldrig min. Allt var ett spel, en kamp om att dölja sin egen ensamhet. Fan, jag orkar inte. Vill bara vara någons. Snälla för fan älska mig och håll om mig. Säg att allt kommer bli bra. Lämnad för många gånger, kan inte mer orkar inte mer..
Pulsen sjunker, livet, orken rinner ifrån mig. Vill vända mig och springa tills jag inte längre finns. Vill inte längre känna det gör för ont. Orkar inte be, orkar inte se, orkar inte blunda. Alla är långt borta, för jag trycker bort dem. Ingen nära, för då kan ingen krossa mig igen. Jag måste resa mig upp, men hinner inte hitta styrkan. Ingen får bära mig, knappt någon får stödja mig. Jag kan själv, annars får det vara. Hittar jag inte styrkan klarar jag inte av mitt liv och då är jag inte värd det. Känner Guds närvaro men orkar inte med honom just nu. Hans krav, hans tester. Orkar inte, vill bara överleva. Så att jag någon dag kanske får chansen att leva..
Hela livet är ångest. Snart tar det slut, hur ska man hitta kraften att njuta. Längtar efter starka armar som håller om mig och får mig att känna mig hel igen. Tiden går, tiden läker alla sår. Men ibland önskar jag att mitt liv var som en film. Att man helt plötsligt hoppar framåt till det som är bra och jag äntligen har mitt lyckliga slut.
The end
Slutet
Sarah kommer hem om typ 14 timmar. Det är början på slutet. Det går lite för fort nu. Kroppen och själen hänger inte med. Jag hinner inte komma ifatt mig själv. Jag vet att jag skulle behöva stanna upp och känna efter lite. Ta reda på åt vilket håll jag ska gå men jag hinner inte.. Jag måste fortsätta i samma vansinnestempo framåt. Fortsätta pressa. Själen splittras, faller i bitar. Verkligheten ändras. Jag försvinner, men är ändå kvar. Jag inser saker, inser att ord bara kan vara just ord. Det är svårt, men som sagt. Nu kommer slutet. Det är bara att hänga kvar de sista sekunderna. En evighet..
